Kapitel 17 Det kommer en tid – anno 2019

Punsch

Ester och Steve önskar Trevlig Midsommar!

Publicerat av Punsch Fredag 21 juni 2019

Det kommer en tid – Akustisk version

Steve står som så många, många gånger förut och tittar ut över det som han betraktar som sin sjö, Renälgen. Han grubblar över att allt bara snurrar förbi. Det är som om allt dras tillbaka och som om att han har börjat summera. Faktum är att han nästan börjat räkna ned. Fullt så illa är det kanske inte. Men tankarna finns där trots allt. Den förra generationen som uppfostrade honom börjar bli riktigt gamla och en del är inte med längre. Steve tänker på de här människorna. De rökte, käkade falukorv, åkte runt utan säkerhetsbälte och festade. De slängde sopor i vattnet och det var ingen större ordning på någonting. Men ändå var det ju den generationen som fostrade honom. Han älskar sina gamla farbröder, morbröder, fastrar och mostrar. Men det var och är ett riktigt rövargäng. Där gällde det att vara bra i armbrytning och i att häva öl. Vad man hade i huvudet eller ej var tämligen ointressant. Trots det var och förblir de Steves hjältar. Det gör lite ont i Steve när han tänker på alla som inte längre är med och på de som är med men som börjar bli rejält slitna. Utöver det tänker Steve på kamrater som börjar få diverse diagnoser med högt blodtryck och höga kolesterolvärden. En del har fått värre diagnoser än så. Steve är lite dyster men samtidigt positiv på en och samma gång. Steve är inte religiös. Men han står där med en något andlig känsla. Som om det kommer en tid… Men vilken tid kommer? En sak är dock säker. Det är Nu som gäller. Det är Nu du måste göra något Steve.

Steve hade precis fått ett meddelande via Facebook. Det var Lång-Kalle som skrev; ”Steve, du borde göra en låt om när röken ligger över Renälgen med ett riktigt hårdrocksriff i botten”. Han skämtade givetvis om ”Smoke on the water”. Men någon hårdrockare har Steve aldrig varit. Det roliga var att kommentaren ändå satte fart på tankarna. Han stod där denna regniga dag i augusti och tittade ut över sjön som vinden slet i. När det blåser så känns sjön nästan som ett hav. Steve började fundera på allt som passerat på den här sjön. Vad är det som har passerat och vad är det som kommer att passera?

Plötsligt ser Steve framför sig hur stora pråmar har passerat med järn från hyttan i Sikfors på väg till hamnen i Grythyttan. Utanför sin stuga är det tydligen 70 meter djupt. Steve undrar vad som kan ligga på botten? Nu ser han en sotig besättning utan flytvästar som hojtar och tjoar till varandra. Året är 1920. Det är sista turen ner till Grythyttan. Sen blir det till att ta helgen. I och med det har brännvinet åkt fram. Stora delar av besättningen är kraftigt berusade. Nu spenderar gubbarna de sista kronorna innan de går hem till gummorna tänker Steve. Men, hur var det att stå här och titta ut över sjön 1920 och hur kommer det att se ut 2050? Steve ser plötsligt att det börjar brinna i hela sjön. Han sväljer och tänker. Det är vår tid som brinner ut. Han får en stark känsla av att han vill skriva en låt om det här och att han vill sjunga den tillsammans med Ester. Han tänker sig att han själv sjunger första versen som pekar lite bakåt och att Ester, hans dotter sjunger det som kommer framåt. Det som vi inte vet något om tänker Steve. För helt klart kommer det en tid som ser annorlunda ut. Ni som stod här 1920 vet inte vad det är jag ser och jag ser inte vad det är den unga generationen kommer att få se 2050.

Sjön är magisk. Steve tänker på Frälsningsarmén av någon anledning. Att den här låten ska bli en låt som Frälsningsarmén kan komma att plocka upp i ett annat syfte än det syfte som Steve har. Steves syfte är fortfarande vid 54 års ålder att han ska bli rockstjärna och jaga kvinnor. Inga större tankar än så. Och ingen religion som sagt. Men kanske ändå en viss andlighet?

Fan tänker Steve. Det här kan jag lura upp många frireligiösa nissar med och samtidigt kanske bli rockstjärna på kuppen?

Men Steve vet att han inte är någon fin människa. Han är ganska medveten om att han snarare betraktas som en något sjabbig och skäggig tölp. Ja, rentav ganska ful. Kanske schyst men inte fin.

Men fula pojkar får fina flickor.

Det bara är så.

Så till er alla fina flickor.

Rädda mig tänker Steve med ett leende på läpparna och hör här vilken fin låt jag har skrivit!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *