Kapitel 5 – Surrat mig vid masten anno 2014

Sluta bita ihop tänderna Steve! Om du fortsätter sådär kommer käkbenet snart att gå av.

Jag kan inte, tänkte Steve.

Jag kan inte.

Det surrade i öronen och huvudet höll på att sprängas. Alla tror att jag orkar allt. Kanske inte så konstigt eftersom det är det jag går runt och intalar alla. Men nu får jag inte ner trycket. Sätt dig ner och vila! Det går inte. Jag är uppe på fem sekunder och springer igen. Fan, jag kan inte tänka klart. Det är som om någon har ”surrat mig vid masten”.

Vem är det som surrat mig här?

Skeppet sjunker ju för fan!

Vem!

Vem är det som har gjort det här mot mig?

Det är du Steve. Det är du som har surrat dig vid masten. Du beter dig som att du skall dra hela företag själv. Du släpper inte in någon annan. Inte ens dina barn får ju plats. När du kommer in i ett rum handlar det till slut alltid om dig. Om du inte har något att säga så höjer du bara rösten och börjar flamsa för att få uppmärksamhet. Och det finns ingen som det är så synd om som när du har ett litet problem. Du är helt enkelt på väg att bli en skit Steve!

Ja, så är det nog. Men, nu vet jag inte om jag tar mig ur det här. Känns som att en ”hiss går upp och en hiss går ner” och att jag försöker vara med i båda. När skall man för första gången avslöja att man inte orkar längre? Hur gör man det när alla runt omkring bara väntar på man skall göra ett nytt ryck uppåt? Alla vägar går ju inte uppåt längre. Jag har nog nått krönet och det lutar neråt ganska häftigt. ”Min resa började i tredje klass”. Jag kan bara inte förlika mig med att vara här uppe. ”Jag sitter högt nu, jag vill inte vara här”. ”Jag är bara det jag gör, ingenting mer”. Titlar och status är bara bra att ha när man umgås med idioter. Men, i grunden är jag ingenting mer än det jag gör. Så ser jag även på andra människor. Så kom inte och försök imponera med något som ni har ärvt er till eller vunnit. Nu börjar jag tänka på andra igen, det är ju jag själv som sitter fast. Fokusera Steve, fokusera.

”Jag har fortsatt jaga, jag har fortsatt dra. Som om det alltid kommer att komma en ny morgondag”. Fan, jag vill bli färdig snart. Jag är redo att lämna över pinnen till någon annan. Om jag inte gör något kommer jag inte att kunna lämna över pinnen. Jag kommer att få kasta in handduken för gott! Varför går jag runt och tänker på döden förresten? Den är ju visserligen naturlig. Men, just nu lever jag ju. Känns som slöseri att tänka på döden då. Det har alltid varit framåt. Men nu, framåt mot vad? Döden? Borde man inte bromsa och stanna upp istället?

Ibland tänker jag på alla dom som jag kört över. ”Dom som jag bara sprang förbi och lämnade som något slags lik i lasten”. Vad är det man säger? När fan blir tillräckligt gammal så blir han religiös? Ska jag bli religiös nu? För jag känner mig verkligen som fan själv. Och jag börjar bli gammal.

Var är kraften någonstans. Kroppen svarar inte som den gjort tidigare.

I mina yngre dagar sjöng jag när jag var deppig. Nu sjunger jag ju aldrig längre. Jag orkar inte. Och om jag sjunger blir det något nedstämt i moll. Jag vill sjunga glada låtar. Jag behöver en kick uppåt. Kan någon dra mig en stund?

Steve klinkade lite på gitarren och hittade mycket riktigt ett riff i moll. Det började i Em och gick över till Am. Depp, depp, depp. Måste andas! Måste ha luft! Lägg in ett G-dur och gå till C-dur. Såja, la la la la la la la.

Såja.

Såja Steve, du klarar det här.

G-dur tar dig ur alla knipor.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *