Vet inte. Vill inte folk något längre? Det ska vara så vuxet och sunt. Jag vet att jag är en skräppoet som helst flamsar och skriver strunt tänker Steve. Till slut blir allt så seriöst och tråkigt. Eller också blir det något tokroligt man ska flabba åt. Eller också, dom flesta somnar in och vill inte upptäcka någonting mer. Vill bara tala om tider som varit. Det är något Jante över hela min generation tänker Steve. Tro inte att ni är något. Det kan ni ge er fan på att vi gör. Vi tror att vi är något. Det har vi alltid gjort. Vi tänker fortsätta sparka in både öppna och stängda dörrar. Det bästa som finns är att slå uppåt. Så tack och lov är vi kvar härnere. Vi vevar fortfarande på för allt vad vi är värda. Ett gäng underdogs. Nu är vi där igen. Vi är förbannade och vill upp. Finns inget bättre tänker Steve med ett leende.
Min syn på konst och musik är att det glada är mycket svårare att skapa än det dystra. Det finns så många som blir hyllade för något nattsvart elände. Ingmar Bergman t.ex. Finns inte en film jag gillar som han har gjort. Enda gången jag har haft användning av honom är när jag ska förklara något om Sverige utomlands. Gnällgubbe tycker jag. Men jag har inte så mycket till övers för flams och trams heller. Den årliga “Ronny och Ragge” flugan som alla ska skratta åt. Glädje som berör vill jag åt. Jag vill göra något som får folk att dansa och att tänka lite. Att känna lite. Jag kommer inte att rädda någon. Jag kommer aldrig att få något pris. Dansa till “Hungry heart” räcker liksom. Glädje till en tragisk text. Eller “American girl”. Lite samma sak. Riktig uppåtlåt med en bittersweet text. Eller “Tro och tvivel”. Jag vill hoppas, drömma, tro och dansa tänker Steve. Sen givetvis ska vi dra någonstans. Vart vill vi dra? Spelar ingen roll, vi ska bara bort!
Livet har ramlat på ganska snabbt. Alldeles för snabbt. Men det tycker väl alla. Kommer ihåg när mormor sa “vart tar tiden vägen”? När hon sa det så var det som att något stannade till i min då 28-åriga kropp. Ja, vart tar tiden vägen? Jag är 56 år nu. Vad är det i oss som gör att vi vill uppleva saker och göra nya saker till en viss punkt för att sen bara vilja titta på? Snacka om nån jävla hockeymatch. Sitta i en soffa och bara lyssna på “låtar som man känner igen”? Det där tillrättalagda beteendet där någon annan bestämmer åt oss. Vilka ska spelas på radion? De som är med i “Så mycket bättre” så klart! Om dom är bra eller ej spelar ingen roll.
När jag växte upp ville man hitta sina egna hjältar. Det verkar inte gälla längre. Nu går vi runt och kikar på varandra och funderar på vad man ska tycka. Jaha, var det sådär vi skulle tycka för att passa in i normen. Aha, det är dit vi ska resa. Hmm, ja fotot blir bäst i den posen.
Vi är alla på väg mot någon slags slutrefräng. Vi har bara lite olika långt kvar dit. Men jag ser det som att vi går mot solnedgången. Jag ser en bild där sju något äldre herrar vandrar nerför vägen tillsammans med en ung flicka, min dotter Ester. Plötsligt lyfter vi en knuten näve. Hela bandet joinar. Nu är det åtta personer som går mot solnedgången med en knuten näve i luften. Jag ser ryggen på oss. Vi är på väg mot solen, men vi är inte framme ännu. Vi går mot något vackert. Jag väljer att tänka att vi går mot en början. Det kan visserligen vara ett slut. Men i så fall går vi mot ett vackert slut. För solen går ner över Sörälgen. Steve tvekar, är vi på väg framåt? Jimmy är lite nere i skorna och säger. Vi är tveklöst på väg framåt. Det är bara det att det varit lite jobbigt att kliva upp på mornarna ett tag. Morsan och farsan är krassliga och barndomshemmet håller på att tömmas. Skojar du säger Steve. Högt blodtryck och gamla föräldrar är ingen lek. Sen artros i knäna på det säger Steve och ler. Bruce säger, man kan välja. Om vi nu är lite halta och lytta. Välj att se det positiva. Gör mer av det som är roligt och mindre av det som är tråkigt. Vill du röka, rök. Vill du supa, sup. Vill du knarka, knarka. Du hinner liksom ändå inte bli alkoholist eller narkoman säger han och flinar. Förutom du då Ester. Du får passa dig för att bli beroende. Ja, det var ju jävligt positivt säger Luke. Ester säger, vi är så bra. Det är så jävla roligt det vi håller på med! Toni säger, vi är bäst! Ok säger Steve, till veckan kommer göteborgarna och dom kommer att sjunga för full hals! Vi ska gå in på scenen innan dem och bädda för en historisk spelning. Undrar bara om Örebroarna fattar vilka legender som är på väg till stan? Troligtvis inte. Finns säkert nåt jävla julbord där någon sjunger White Christmas på nåt ökenhak i stan. En duett kanske? Jag menar, det är ju november och snart är det jul.
Är det inte lite som Alfons farmor sa? Man måste ha tråkigt för att kunna ha roligt? Jag har glömt bort alla svackor i min ungdom. Jag öppnade dörren och gav mig av med en kickstart. Jag slog upp dörrarna i mitt barndomshem och vrålade nu! Men nånstans tror jag att jag peakade på Prisma 1987. Det var så jävla roligt. Men det var inte lika roligt att vara osäker, fattig och att känna sig otillräcklig. Jag minns att jag tänkte att ingen kan väl möjligtvis vilja ha en sån som mig. I efterhand ser jag att jag höll måttet. Men då, jag visste absolut ingenting och ville allt för fort säger Steve. Upp med nävarna nu, vi går ner mot solnedgången, ner mot Sörälgen.
Man är inte större än sin senaste hit. Jag vet inget längre, men jag TROR. Försök ta det ifrån mig. Jag tror att jag skulle ha dansat till den här låten som vi släpper på fredag. Vilka därute har inte somnat in? Vilka därute vill fortfarande någonting?
Vilka vill fortfarande dansa med mig?
För vi kommer att stå där kl 20.00. Vi kommer att stå på Club Punsch och vi kommer att vara redo. Vet bara inte om NI kommer att vara det? Om NI kommer att sitta i soffan och tänka på att NI en gång var något? NI väljer själva om NI ska jaga nerför en dröm eller om NI ska tänka att det är till för “dom andra”.
Jag har sett vacker konst och jag har läst en hel del fin lyrik. Men det måste svänga som mamma sa. Det är så det blir musik!
