Kapitel 9 – Fullmånefeber anno 2006

Steve sprang runt på piren alldeles för glad i hatten. Han skulle gå längst ut på piren för att titta på stjärnorna och månen. Månen! Den täckte nästan halva himlen. Steve förundrades varje gång han tittade på stjärnhimlen. Det var lite som att titta in i elden men ännu starkare. En känsla av att man är en väldigt liten del av ett stort maskineri. Han funderade på varför han så sällan tittade på stjärnorna? Han kom fram till att det berodde på att man inte ser himlen i stan. Det är så många andra ljus som stör. Vi lever i vissa avseenden ett fattigt liv tänkte Steve. Han kom tillbaka till känslan av att vara en bonde. Att mindre faktiskt kan vara mer.

I varje fall stod han där och stirrade och blev alldeles snurrig av att stå med nacken böjd upp mot skyn för länge tills han ramlade omkull på gräset. När han landade på backen såg han en huggorm som slingrade iväg. Det var den där jävla ormen som bet Pablo! Som jag har letat efter den. Varför måste jag hitta den mitt i natten efter att ha druckit alldeles för mycket Chateauneuf du Pape? Kanske tur att man inte blev biten i snoken ändå. Jag får ta den jäveln imorgon istället.

Steve var snart uppe på benen igen och kände sig helt galen. Kan det vara så att man blir tokig av fullmånen? Det var augusti och vattnet var varmt. Han sprang in och hämtade mandolinen och började sjunga på en banal liten visa. Fick tag i ”en billig flaska kir”. ”När augusti ramlar in. När månen är som störst. När du inte har gjort det du borde och det brinner i ditt bröst”. Han sprang runt, runt, runt. Kastade kläder till höger och vänster för att sedan slänga sig i sjön.

Upp ur vattnet.

In efter ytterligare en billig flaska kir som han egentligen inte behövde.

Lena höll på att städa inne i stugan och hade inte alls observerat att Steve nu började bli riktigt full. Hon hörde honom inte heller eftersom dammsugaren var på. Steve sprang runt bland ormar på piren spritt språngande naken och spelade en entonig låt på en ostämd mandolin. Själv tyckte han att han höll på att skapa musikhistoria men i själva verket lät det för jävligt. Kiren var snart tömd. Nu kunde Steve nätt och jämt stå på benen. Han hittade inte kläderna och mandolinen låg i sjön.

Men låten svängde.

-Steve! Kan du hjälpa till lite? Jag måste flytta bordet för att kunna dammsuga under det.

Steve hörde ingenting längre. Han drömde. I drömmen hörde han en slags George Harrison- inspirerad slidegitarr och en jävligt enerverande pianomelodi som man inte kunde få ur huvudet.

-Steve!

”Jag måste vara sjuk”

”Nej jag är jävligt frisk”

”Jag har bara fullmånefeber”

-Steve?

-Res dig upp och kom in nu för fan Steve!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *