Det var här vi växte upp. Det var här vi skulle bo. Steve står på tröskeln till svärfars nya hus. På något otroligt sätt har svärfar gått och köpt ett hus i Hällefors. På Göransvägen 40,150 meter ifrån Steves barndomshem på Gruvvägen 9. Det här året blev det till slut en rejäl vinter och drivorna ligger längs med vägen på samma sätt som han kommer ihåg att dom gjorde i barndomen.
Han tar en promenad. Han går fram till Schillingvägen ochutan förvarning dyker gamla minnen upp. Tänk den där gången när Anders och Stefan byggt en koja som vi skulle riva. Varför skulle man alltid riva det någon byggt upp? Jag vet inte hur många kojor jag varit med och förstört. Betydligt fler än jag byggt i varje fall tänkte Steve. En gång höll det på att gå riktigt illa. Tänk om den där stora stenen som jag hävde iväg träffat fel? Den skulle ju ha kunnat dödat Uffe. Jag var bara en liten skitunge som gav mig hän för att lite större tuffare barn dök upp och eldade upp oss. Brrr. Barn är konstiga. I varje fall var barn konstiga på den tiden.
Steve skakar av sig obehaget och går förbi Joakims, Ulfs, Tomas, Håkans, Peters, Stefans hus. Vad gör alla idag? Jag tänkte alltid att jag skulle växa upp och bli gammal i den här byn. Så blev det ju inte. Men nu är jag i varje fall här nån gångibland. Men var är alla andra? Att Håkan drog till staterna var inte så konstigt. Att växa upp som bög i Hällefors var ju inte lätt. I varje fall inte på den tiden.
Tomas! Jag har nog aldrig skrattat så mycket som jag gjorde tillsammans med Tomas. Idag vet jag inte ens var han bor. ”Där! Där, där bodde Lars och där, där bodde Pär. Nu bor ingen av dem längre kvar här” ropar Steve till Lena.
Just ja, där framme är ju platsen jag genade för att ta mig snabbare till skidspåren. Där går nu istället en grusväg.Märkligt, undrar om jag skulle köra vilse om jag provade att gena nu? Tänk när farsan och jag skidade tillsammans. Jävlar vad god den där apelsinen var som han hade tagit med sig. När vi stod i solen och tog en halva apelsin var efter att ha åkt en halvmil.
Där framme låg vår skola där jag gick låg- och mellanstadiet.Snäckeskolan. Jag kommer ihåg när jag började fyran. Kan det ha varit 1975? Energikrisen hade härjat ett antal år och folkhemmet knakade i fogarna. Men det fanns ändå pengar i statskassan så vi fick gå i en nybyggd skola med en helt ny gymnastiksal. Vi hade nya läroböcker. Sen brakade allt ihop. Åren efter var det bara böcker i form av trasigt arvegods där eleverna ritat alla möjliga varianter av kukar som man gjorde sitt bästa för att sudda bort. Till slut gav man upp och ritade ännu mer kukar som årskullarna efter fick ärva. Hur som helst så står Steve nu framför Snäckeskolan igen. Men var är den? Det är en stor äng och inte ett klassrum så långt ögat når. Han tittar i diket och ser alla drömmar som generation efter generation har slängt efter sig innan de till slut gett upp och flyttat till någon stad med möjligheter och tillväxt.
Konstigt tänker Steve. Jag har alltid trivts på de platser där jag bott. Om inte mor och far sa åt mig att jag borde röra på mig hade jag tamejfan kunnat stanna här hela livet. Men nu blev det inte så.
På något sätt tror jag ändå att en människa mår bra av att ha rötterna någonstans. Dvs att kunna säga jag kommer ifrån…. Steve kommer från Hällefors. Det skulle kunna vara punkt där. Men mer precist kommer Steve från en punkt som ligger ca 50 meter ut i Sörälgen. Vid Bäsnäs där sjön är 70 meter djup. Precis där, vid den punkten, därifrån kommer jag. Jisses vilket nonsens tänker Steve. Men vi jagar och jagar i livet. Vi ska alltid framåt och längre. Vid ett tillfälle i livet kommer vi alla att tänka nej, jag vill inte längre, jag har bevisat vad jag går för. Jag kanske kan, men jag vill inte. Eller också hinner vi inte tänka alls. Pang! Sen är det över.
Steve tänker på bryggorna, Harry och Lena. När dom rullade nerför backen där solen alltid sken som guld. På den där sommaren innan allting föll omkull. Vad gör jag här egentligen? Jag är inte här för att jag måste, kanske är jag här för gamla goda tiders skull?
Han hör Harry skrika från hopptornet.
”Det här är din stund på jorden Steve. Lev bara lev! Det här är din stund på jorden lev bara lev!”. Sen ser han Harry dykasådär ljudlöst som bara Harry kan. Steve var och är höjdrädd. Han dök visserligen från trean. Men det var knappast ljudlöst. Men ändå, jävlar vilka stekare vi var den där sommaren. Harry och jag.
Suck, tänker Steve. Det blev, det det blev. Jag är här för det vi svor på och som aldrig blev utav. Vem kommer någonsin att komma ihåg oss om vi till och med själva glömt bort?
Tur man har klubben. Nästa helg ska vi berätta sagor tillsammans med Per Persson och Nya Packet. Blir en utmaning för Punsch att lira ihop med ett av Sveriges bästa band. Förresten, tänk att inte alla förstår att rock’n’roll är magiskt och att inget kan överträffa känslan av att räkna in?Det är från och med nu min uppgift tänker Steve.
Att få alla afterski-fjantar att inse vad som egentligen betyder något.
För inte fan är det att ”sparka av sig båda skorna” klockan tre på eftermiddagen och sjunga med när coverbandet lirar Lasse Berghagen-låtar på någon påklistrad afterski i Sälen eller Åre.
Nä, det ska vi ändra på.