Här skulle vi leva och bo. Steve ”satt under solen i St Martin”. När vi väl flyttat hit fann vi aldrig något vettigt sätt att leva på Lena och jag. Vi bara åt, drack och älskade. Det blev mer och mer av det ena och mindre och mindre av det andra. Framförallt mer att dricka. Vi har druckit många goda flaskor genom åren. Från Châteauneuf-du-Pape, Gigondas och Beaumes-de-Venise men framförallt från den lokala producenten Alois. Vad var det som gick snett egentligen?
Vi fick till slut allt vi ville ha.
Men, vi klarade inte av att hantera det. Vi sa att vi skulle jobba ihop pengar för att kunna leva fritt. I efterhand tror jag inte det var bra för oss. I och med att vi reste så mycket kunde vi inte heller ha någon hund. Steve tänker tillbaka på den hund de hade en gång, Fralle. Han var helt galen men även fantastisk. Han följde Steve vart han än gick. När Lena och han bastade för att sedan kasta sig i iskallt vatten så var Fralle alltid med. Tänk er att vinterbada utan att kunna gå in i bastun efteråt. Fralle tvekade aldrig. Han var ganska hetsig, högljudd och intensiv. Väldigt lik Steve faktiskt, fast hund. Det var en kåt jävel också tänkte Steve. Även där fanns vissa likheter tänkte Steve och log.
Men, vad hände mellan mig och Lena egentligen? Nu sitter jag ensam i Provence. Min franska börjar fungera hyggligt. Jag sliter på med grottan. Putsar och putsar. Det blev bra med en AC-anläggning. Skön värme och inte den där iskalla, fuktiga kylan längre. Nu finns det plats för ca 20 personer och stället är gjort för fest och så sitter jag ensam här nere.
Jag lär mig inget längre, jag tar bara efter dåliga vanor tänkte Steve. När jag kom hit första gången i slutet på 80-talet så kunde jag inte förstå hur man kan dricka rosé till frukost. Nu gör jag det utan att tveka. Pastisse på kvällen och sen en öl. Inte konstigt att mina värden går åt skogen. Högt blodtryck, höga kolesterolvärden, övervikt. Ja, kort sagt har jag hela paketet. Och ikväll skall jag ”gå ner till baren och beställa en öl och ett glas rosé och jag önskar att du satt bredvid”. Bar de la Fontaine, en oas i byn. Så många dårar jag har träffat här under åren tänkte Steve. Trädgårdsmästaren, jägaren, Mimich och den grinige jäveln Jean-Michel. Det har inte varit lätt att ta sig in i det sociala livet i byn. Det ska gudarna veta. Det var först när jag själv blev ett överviktigt vrak som byborna släppte in mig. Då var jag plötsligt som alla andra här.
Men, fan Lena, jag saknar dig. Det här var ju ditt ställe! Jag skulle aldrig ha hittat till Provence utan dig. En bondläpp från Gellefors vågar inte göra såna här resor utan att ha någon att hålla i handen.
Jag kanske inte fixar det, men idag skall jag vandra uppför Mourre Negre. Jag har gjort det en gång förut i min ungdom och jag vet att det är tufft. Men man sätter bara en fot framför den andra och fortsätter till dess att man når toppen. Sen skall se ut över Medelhavet. Bara stå där och hoppas att jag kan se eller känna något som gör att jag kickar igång.
Hur länge sen är det nu? ”4 år, femton veckor, fjorton timmar och fem minuter.” Och det gör lika ont. Någon sa, ”tiden läker alla sår, men nej, kanske imorgon”.
Jag har skrivit många av mina bästa låtar i Provence, tänkte Steve. På den där fyllegitarren som är omöjlig att stämma. Långlutan blev till här bl.a. Om jag överlever Mourre Negre tänker jag sätta mig och skriva en glad låt ikväll.
Så här är det. Det är svårt att skriva en glad låt som ändå berör och betyder något. Det är lätt att skriva om något elände och beröra. Det är därför kritiker ofta hyllar alla konstnärer som målar i svart. Sopor! Tänkte Steve. Bergman och Von Trier är i mina ögon två stora bluffmakare. De har inte gjort en käft glada och mig har de då aldrig berört. Samma gnällspikar finns inom musiken. Jag brukar säga att Kent är Sveriges mest överskattade band. Samtidigt tycker jag att ”Vapen och ammunition” är en av de bästa plattor som gjorts. Så jag antar att Kent klarar sig. Men, lite gnälliga är de ändå. Saker blir inte bra bara för att man har någon slags självmordsbenägen läggning. Van Morrisons platta Moondance är och förblir världens bästa platta. Jag vet inte riktigt vad han sjunger om när jag tänker efter. Men plattan får mig att känna något. Får mig att tro på något. Om jag inte kommer på något att skriva om får jag väl lira några av hans låtar ikväll. ”We were born before the wind..”
Det blir varmt idag.
Klockan är 07.00 på morgonen och det är 33 grader.
Ingen vind.
Lena.
Lena!
Lena?
Utan dig, “rien. Ne rien”
Je t’aime, je t’aime