Harry, alltid denna Harry tänkte Steve.
Steves mamma gillade Amerika. Amerikanarna hade så spännande namn. Därför fick Steve också ett amerikanskt namn. Men, Steve uttalas inte på det amerikanska sättet. Utan som TEVE fast med ett s framför. Got it? Det var inget medvetet val. Steves mamma trodde helt enkelt att det var så man uttalade Steve. Hon gjorde samma misstag med Luke och andra amerikanska namn. Hon plockade upp namnet från olika serietidningar och hon tyckte att Steve var bättre än Luke (Lukö).
Steve stod och tittade ut över campingen och kände att han gjort sitt i den här byn. Augusti rullade in med en gigantisk måne. Tjejerna som var kvar började få runda magar och stadga sig. Bland de som inte var tagna gjorde Harry jr rent hus. När han inte briljerade på fotbollsplanen dominerade Harry jr dansgolvet. Och Harry jr var inte någon som direkt delade med sig. Steve målade tavlor, spelade trumpet och gitarr. Flickorna i byn var inte lika intresserad av det. Harry jr hade på många sätt så mycket mer att erbjuda. Och framförallt var Harry jr farlig på ett spännande sätt. Flickorna ville gärna vara vän med Steve och tala om hur taskig Harry jr var. Steve var så trött på att vara snäll och kräktes när han fick höra att ”du är så snäll, vi kan väl vara vänner? Pojkar är så jobbiga och egoistiska. Det är inte du Steve”. För att nästa morgon se dem ramla ut hjulbenta och lyckliga från Harrys trappuppgång.
Steve var trött, upprymd men mest vemodig. Någonting nytt var på väg. Han visste att om en vecka skulle allt vara förbi. Inte ens hans mamma tyckte att det fanns något kvar för honom i byn. I fickan hade han en tågbiljett bort. Steve var nu 21 år.
Storbandet var inte vad det varit en gång. Harry Sr hade för länge sedan flyttat söderut. I och med det försvann musiken och framförallt försvann skrattet. Det som varit femskift med reserver hade nu blivit ett knappt treskift. Stål var inget för framtiden. Det fanns ingen plats för Steve som var reserv för reserverna i skiftlaget. Steve hade så lite att göra på sitt skift att han bara satt på en stol. En stol som med tiden döptes efter honom. 25 år senare fick han höra av skiftlaget att man hade slängt ut Steve. Man hade då till slut slängt ut stolen som han satt på, döpt till Steve.
Vid campingen kändes bryggorna slitna och alla människor var borta. Campingägaren tyckte helt plötsligt att badplatsen var till för de som campade, ingen annan. Stället där han och läskiga Lena badade den där natten var alltså inte längre tillgängligt. Kompisen Per hade gängat sig och gick in för jakten till 100%. Kvar stod Steve med sin gamla Les Paul. Med en fast förankrad dröm om att han på något sätt skulle fixa det.
Tankar gick och kom avseende bruket, vännerna, fotbollen, storbandet, inskränktheten, kärleken, familjen, hoppet, torget, parken, älven, drömmarna, drömmarna, drömmarna….
Han skulle stå på en scen. Folk skulle sjunga hans sånger och spela hans låtar. En dag skulle han komma hem igen. Och då….
Det började bli bråttom.
Dags att ge sig av.
Men, innan dess.
En sista gång.
Nerför Långlutan igen, igen, igen och igen….