Kapitel 24 Mot solnedgången – anno 2021

Vet inte. Vill inte folk något längre? Det ska vara så vuxet och sunt. Jag vet att jag är en skräppoet som helst flamsar och skriver strunt tänker Steve. Till slut blir allt så seriöst och tråkigt. Eller också blir det något tokroligt man ska flabba åt. Eller också, dom flesta somnar in och vill inte upptäcka någonting mer. Vill bara tala om tider som varit. Det är något Jante över hela min generation tänker Steve. Tro inte att ni är något. Det kan ni ge er fan på att vi gör. Vi tror att vi är något. Det har vi alltid gjort. Vi tänker fortsätta sparka in både öppna och stängda dörrar. Det bästa som finns är att slå uppåt. Så tack och lov är vi kvar härnere. Vi vevar fortfarande på för allt vad vi är värda. Ett gäng underdogs. Nu är vi där igen. Vi är förbannade och vill upp. Finns inget bättre tänker Steve med ett leende.

Min syn på konst och musik är att det glada är mycket svårare att skapa än det dystra. Det finns så många som blir hyllade för något nattsvart elände. Ingmar Bergman t.ex. Finns inte en film jag gillar som han har gjort. Enda gången jag har haft användning av honom är när jag ska förklara något om Sverige utomlands. Gnällgubbe tycker jag. Men jag har inte så mycket till övers för flams och trams heller. Den årliga “Ronny och Ragge” flugan som alla ska skratta åt. Glädje som berör vill jag åt. Jag vill göra något som får folk att dansa och att tänka lite. Att känna lite. Jag kommer inte att rädda någon. Jag kommer aldrig att få något pris. Dansa till “Hungry heart” räcker liksom. Glädje till en tragisk text. Eller “American girl”. Lite samma sak. Riktig uppåtlåt med en bittersweet text. Eller “Tro och tvivel”. Jag vill hoppas, drömma, tro och dansa tänker Steve. Sen givetvis ska vi dra någonstans. Vart vill vi dra? Spelar ingen roll, vi ska bara bort!

Livet har ramlat på ganska snabbt. Alldeles för snabbt. Men det tycker väl alla. Kommer ihåg när mormor sa “vart tar tiden vägen”? När hon sa det så var det som att något stannade till i min då 28-åriga kropp. Ja, vart tar tiden vägen? Jag är 56 år nu. Vad är det i oss som gör att vi vill uppleva saker och göra nya saker till en viss punkt för att sen bara vilja titta på? Snacka om nån jävla hockeymatch. Sitta i en soffa och bara lyssna på “låtar som man känner igen”? Det där tillrättalagda beteendet där någon annan bestämmer åt oss. Vilka ska spelas på radion? De som är med i “Så mycket bättre” så klart! Om dom är bra eller ej spelar ingen roll.

När jag växte upp ville man hitta sina egna hjältar. Det verkar inte gälla längre. Nu går vi runt och kikar på varandra och funderar på vad man ska tycka. Jaha, var det sådär vi skulle tycka för att passa in i normen. Aha, det är dit vi ska resa. Hmm, ja fotot blir bäst i den posen.

Vi är alla på väg mot någon slags slutrefräng. Vi har bara lite olika långt kvar dit. Men jag ser det som att vi går mot solnedgången. Jag ser en bild där sju något äldre herrar vandrar nerför vägen tillsammans med en ung flicka, min dotter Ester. Plötsligt lyfter vi en knuten näve. Hela bandet joinar. Nu är det åtta personer som går mot solnedgången med en knuten näve i luften. Jag ser ryggen på oss. Vi är på väg mot solen, men vi är inte framme ännu. Vi går mot något vackert. Jag väljer att tänka att vi går mot en början. Det kan visserligen vara ett slut. Men i så fall går vi mot ett vackert slut. För solen går ner över Sörälgen. Steve tvekar, är vi på väg framåt? Jimmy är lite nere i skorna och säger. Vi är tveklöst på väg framåt. Det är bara det att det varit lite jobbigt att kliva upp på mornarna ett tag. Morsan och farsan är krassliga och barndomshemmet håller på att tömmas. Skojar du säger Steve. Högt blodtryck och gamla föräldrar är ingen lek. Sen artros i knäna på det säger Steve och ler. Bruce säger, man kan välja. Om vi nu är lite halta och lytta. Välj att se det positiva. Gör mer av det som är roligt och mindre av det som är tråkigt. Vill du röka, rök. Vill du supa, sup. Vill du knarka, knarka. Du hinner liksom ändå inte bli alkoholist eller narkoman säger han och flinar. Förutom du då Ester. Du får passa dig för att bli beroende. Ja, det var ju jävligt positivt säger Luke. Ester säger, vi är så bra. Det är så jävla roligt det vi håller på med! Toni säger, vi är bäst! Ok säger Steve, till veckan kommer göteborgarna och dom kommer att sjunga för full hals! Vi ska gå in på scenen innan dem och bädda för en historisk spelning. Undrar bara om Örebroarna fattar vilka legender som är på väg till stan? Troligtvis inte. Finns säkert nåt jävla julbord där någon sjunger White Christmas på nåt ökenhak i stan. En duett kanske? Jag menar, det är ju november och snart är det jul.

Är det inte lite som Alfons farmor sa? Man måste ha tråkigt för att kunna ha roligt? Jag har glömt bort alla svackor i min ungdom. Jag öppnade dörren och gav mig av med en kickstart. Jag slog upp dörrarna i mitt barndomshem och vrålade nu! Men nånstans tror jag att jag peakade på Prisma 1987. Det var så jävla roligt. Men det var inte lika roligt att vara osäker, fattig och att känna sig otillräcklig. Jag minns att jag tänkte att ingen kan väl möjligtvis vilja ha en sån som mig. I efterhand ser jag att jag höll måttet. Men då, jag visste absolut ingenting och ville allt för fort säger Steve. Upp med nävarna nu, vi går ner mot solnedgången, ner mot Sörälgen.

Man är inte större än sin senaste hit. Jag vet inget längre, men jag TROR. Försök ta det ifrån mig. Jag tror att jag skulle ha dansat till den här låten som vi släpper på fredag. Vilka därute har inte somnat in? Vilka därute vill fortfarande någonting?

Vilka vill fortfarande dansa med mig?

För vi kommer att stå där kl 20.00. Vi kommer att stå på Club Punsch och vi kommer att vara redo. Vet bara inte om NI kommer att vara det? Om NI kommer att sitta i soffan och tänka på att NI en gång var något? NI väljer själva om NI ska jaga nerför en dröm eller om NI ska tänka att det är till för “dom andra”.

Jag har sett vacker konst och jag har läst en hel del fin lyrik. Men det måste svänga som mamma sa. Det är så det blir musik!

Med polaren Nicke Ström

Kapitel 23 Din stund på jorden – Anno 2019

Det var här vi växte upp. Det var här vi skulle bo. Steve står på tröskeln till svärfars nya hus. På något otroligt sätt har svärfar gått och köpt ett hus i Hällefors. På Göransvägen 40,150 meter ifrån Steves barndomshem på Gruvvägen 9. Det här året blev det till slut en rejäl vinter och drivorna ligger längs med vägen på samma sätt som han kommer ihåg att dom gjorde i barndomen. 

Han tar en promenad. Han går fram till Schillingvägen ochutan förvarning dyker gamla minnen upp. Tänk den där gången när Anders och Stefan byggt en koja som vi skulle riva. Varför skulle man alltid riva det någon byggt upp? Jag vet inte hur många kojor jag varit med och förstört. Betydligt fler än jag byggt i varje fall tänkte Steve. En gång höll det på att gå riktigt illa. Tänk om den där stora stenen som jag hävde iväg träffat fel? Den skulle ju ha kunnat dödat Uffe. Jag var bara en liten skitunge som gav mig hän för att lite större tuffare barn dök upp och eldade upp oss. Brrr. Barn är konstiga. I varje fall var barn konstiga på den tiden. 

Steve skakar av sig obehaget och går förbi Joakims, Ulfs, Tomas, Håkans, Peters, Stefans hus. Vad gör alla idag? Jag tänkte alltid att jag skulle växa upp och bli gammal i den här byn. Så blev det ju inte. Men nu är jag i varje fall här nån gångibland. Men var är alla andra? Att Håkan drog till staterna var inte så konstigt. Att växa upp som bög i Hällefors var ju inte lätt. I varje fall inte på den tiden.

Tomas! Jag har nog aldrig skrattat så mycket som jag gjorde tillsammans med Tomas. Idag vet jag inte ens var han bor. ”Där! Där, där bodde Lars och där, där bodde Pär. Nu bor ingen av dem längre kvar här” ropar Steve till Lena.

Just ja, där framme är ju platsen jag genade för att ta mig snabbare till skidspåren. Där går nu istället en grusväg.Märkligt, undrar om jag skulle köra vilse om jag provade att gena nu? Tänk när farsan och jag skidade tillsammans. Jävlar vad god den där apelsinen var som han hade tagit med sig. När vi stod i solen och tog en halva apelsin var efter att ha åkt en halvmil. 

Där framme låg vår skola där jag gick låg- och mellanstadiet.Snäckeskolan. Jag kommer ihåg när jag började fyran. Kan det ha varit 1975? Energikrisen hade härjat ett antal år och folkhemmet knakade i fogarna. Men det fanns ändå pengar i statskassan så vi fick gå i en nybyggd skola med en helt ny gymnastiksal. Vi hade nya läroböcker. Sen brakade allt ihop. Åren efter var det bara böcker i form av trasigt arvegods där eleverna ritat alla möjliga varianter av kukar som man gjorde sitt bästa för att sudda bort. Till slut gav man upp och ritade ännu mer kukar som årskullarna efter fick ärva. Hur som helst så står Steve nu framför Snäckeskolan igen. Men var är den? Det är en stor äng och inte ett klassrum så långt ögat når. Han tittar i diket och ser alla drömmar som generation efter generation har slängt efter sig innan de till slut gett upp och flyttat till någon stad med möjligheter och tillväxt.

Konstigt tänker Steve. Jag har alltid trivts på de platser där jag bott. Om inte mor och far sa åt mig att jag borde röra på mig hade jag tamejfan kunnat stanna här hela livet. Men nu blev det inte så. 

På något sätt tror jag ändå att en människa mår bra av att ha rötterna någonstans. Dvs att kunna säga jag kommer ifrån…. Steve kommer från Hällefors. Det skulle kunna vara punkt där. Men mer precist kommer Steve från en punkt som ligger ca 50 meter ut i Sörälgen. Vid Bäsnäs där sjön är 70 meter djup. Precis där, vid den punkten, därifrån kommer jag. Jisses vilket nonsens tänker Steve. Men vi jagar och jagar i livet. Vi ska alltid framåt och längre. Vid ett tillfälle i livet kommer vi alla att tänka nej, jag vill inte längre, jag har bevisat vad jag går för. Jag kanske kan, men jag vill inte. Eller också hinner vi inte tänka alls. Pang! Sen är det över. 

Steve tänker på bryggorna, Harry och Lena. När dom rullade nerför backen där solen alltid sken som guld. På den där sommaren innan allting föll omkull. Vad gör jag här egentligen? Jag är inte här för att jag måste, kanske är jag här för gamla goda tiders skull? 

Han hör Harry skrika från hopptornet. 

”Det här är din stund på jorden Steve. Lev bara lev! Det här är din stund på jorden lev bara lev!”. Sen ser han Harry dykasådär ljudlöst som bara Harry kan. Steve var och är höjdrädd. Han dök visserligen från trean. Men det var knappast ljudlöst. Men ändå, jävlar vilka stekare vi var den där sommaren. Harry och jag. 

Suck, tänker Steve. Det blev, det det blev. Jag är här för det vi svor på och som aldrig blev utav. Vem kommer någonsin att komma ihåg oss om vi till och med själva glömt bort?

Tur man har klubben. Nästa helg ska vi berätta sagor tillsammans med Per Persson och Nya Packet. Blir en utmaning för Punsch att lira ihop med ett av Sveriges bästa band. Förresten, tänk att inte alla förstår att rock’n’roll är magiskt och att inget kan överträffa känslan av att räkna in?Det är från och med nu min uppgift tänker Steve. 

Att få alla afterski-fjantar att inse vad som egentligen betyder något. 

För inte fan är det att ”sparka av sig båda skorna” klockan tre på eftermiddagen och sjunga med när coverbandet lirar Lasse Berghagen-låtar på någon påklistrad afterski i Sälen eller Åre. 

Nä, det ska vi ändra på.

Kapitel 21 Kick ikväll – anno 2019

Tryck på då Steve! Fan något måste ha brakat sönder i knät. Vad är det här? Steve brukar alltid gasa sig ur situationer. Om han festar för hårt en helg försöker han kompensera med att köra några hårda träningspass. En ganska dum logik men den har funkat för Steve. Men inte idag. Idag släppte inte känslan av att något gått sönder. Något mer än knät har gått sönder tänkte Steve. Så många mål, så mycket vilja och nu ingenting. Steve strosar omkring i Örebro. Han går Drottninggatan fram, viker ner på Nygatan. Härute rinner regnet och tårarna nerför, det är våra drömmar som rinner fortare och fortare nerför gatan. Han kikar in i fönstren till Saluhallen. Jaha, här sitter dom självgoda jävlarna och pratar golf.

Jag minns jag hade mål tänker Steve. Nu står jag kvar vid ett stort hål. Jag har ränt som en iller i så många år. Jag har alltid burit den där explosionen på ryggen. Inne i mig har det alltid bubblat en revolution. Framåt, framåt, framåt! Uppåt, uppåt, uppåt! Så bråttom och snabbt. Men nu börjar saker ramla sönder när jag trycker på. Bit ihop, ta en smäll det har du gjort förut. Kan man lära sig att ta det lugnt? Knappast. Men när logiken säger att framåt inte är lika roligt som bakåt? Är minnena ålderdomens drömmar? Jag behöver en kick ikväll. Känns som att jag ser igenom allt tänker Steve. Lura mig för fan. Ge mig någon slags känsla av magi. Tror jag behöver nya perspektiv. Så länge det finns hopp finns det liv. Så länge det finns gas finns det driv.

Till helgen är det dags för klubben igen. Men Steve kan du se framför dig att en gubbe i din ålder skall lyckas göra låtar och musik som har betydelse? Skulle du i ärlighetens namn kunna säga att det vore roligt att höra vad Bosse, Bertil och Björn på jobbet skulle kunna knåpa ihop med ett rockband? Skulle inte tro det. Ändå går du runt och tror att du själv skall kunna göra det. Sen går du runt och är förbannad på alla föredettingar som på bästa sändningstid får en ny karriär runt något som heter ”Så mycket bättre”. Du tycker att det är din tur nu Steve. Men det tycker ingen annan. Och är det inte så att tåget redan gått Steve? Din generation som du försöker väcka vill inte bli väckta. Dom vill inte ha någon ny rockstjärna och framförallt inte dig. Dom vill sitta i soffan och tala om vad bra det var förr. Så gör du ju själv också Steve. Dom lyssnar inte ens på musik och det gör inte du heller. Dom har inte tagit ett danssteg de senaste tjugo åren. Det sista dom skulle önska var att du lyckades.

Steve går runt och grubblar och funderar. Sen börjar han le för sig själv. Jo Steve, du tror fortfarande att du skall hinna bli rockstjärna. Du gör det! Tårarna och drömmarna må rinna nerför gatorna. Men du har en dröm kvar. Du har en sak som ännu inte är gjord. Det är därför Steve, det är därför alla snorvalpar fortfarande får tänja på steget för att hinna med. Ja jävlar tänker Steve.

Du har Ester, Luke, Pete, Jimmy, Antonio och Bruce. Dom är griniga och gnälliga ibland. Men dom kommer att hjälpa dig. Tänk så här. 54 år. Lägg tio år på det. Då är du 64 år. I ditt fall är det nog ca 100 låtar till. Det är tio möjliga sommarturnéer. Det är tio möjliga Clubhöstar. Det kan bli lite radio. Du kanske kan snurra runt i den där hockeyhallen i Norrköping och sjunga kampsånger. Snart skall du in och sjunga i kyrkan. Sen fortsätter det. Du kanske iscensätter den där idén att göra ”Punsch the movie”. Chansen finns Steve, chansen finns. En vacker dag står stjärnorna rätt och folk kommer att inse det du egentligen redan vet. Du lirar i ett band som ingen kan slå. Folk har bara inte förstått än.

Aj fan vad knät värker!

Kapitel 20 Regnet faller uppåt – anno 1995

Ajaj! Harry sitter i bilen på väg bort från Kopparberg. Klockan är 5.30 på morgonen. Bilarna bländar honom och det gör ont. Han har haft en affärsmiddag kvällen innan. Han sålde in ett ganska stort tonnage med stål till en kund. Men den här affären kostade mycket. Det var det gamla vanliga upplägget. Försök att få kunden att hinka så mycket öl och äta så mycket gott det bara går för komma till ett läge där de inte kan säga nej till affären. Men det kostar att sälja på det sättet. Det har för Harry inneburit att han själv också måste hänga på i drickandet. Och när Harry dricker….

Molly hade ringt på kvällen för att förhöra sig om att allt var lugnt. Enligt Harry där och då tyckte han det var hur lugnt som helst. Men det var allt annat än lugnt. Kunden blev askalas och fick köras hem i taxi. Men Harry själv är inte den som går och lägger sig när det är fest. Det var dans och tjoande och sen kom hon in genom dörren och gick rakt fram till Harry.

-Hej jag heter Lisa, sa hon.

-Harry, sa Harry.

Sen gick autopiloten igång. Harry hittade på historier om allt möjligt. Att han var med i svenska landslaget i fallskärmshoppning och att de var i Kopparberg på läger. Finns det ens ett landslag för det tänkte Harry? Lisa tyckte nog att det var lite konstigt att han var på ett sådant läger och samtidigt var ute ensam på byn kraftigt berusad. Men Harry kunde konsten att fabulera. Han hade ett annat spår också som brukade gå hem avseende raggningsrepliker. Han brukade inbilla kvinnorna att hans farbror hette Lennart Hyland. Det funkade alltid.

-Menar du den Lennart Hyland? Hylands hörna?

-Jajamen, sa Harry.

Sen gick han på med alla möjliga berättelser om julfirande och semesterresor tillsammans med Hyland. Hur alla kändisar flockades runt Hyland och Harry.

Det var ju bara meningslösa lögner. Men på något sätt infann sig alltid en känsla av att kvinnorna började lita på Harry efter lite tokprat. Men Harry var ingen man att lita på.

Harry brukade alltid skaka av sig sina fruntimmersaffärer. Men det var något speciellt med Lisa. Hon var liksom inte den där tjejen som man bara blåser och glömmer. Harry satt i bilen och kände sig förälskad. Ändå hade han smitit så fort han bara kunde. Tur att inte snutarna är vakna tänkte Harry. Han hade definitivt inte klarat att blåsa som läget var nu.

Lisa bodde i en liten fin lägenhet i centrala Kopparberg. Hon hade berättat om sitt liv och att hon funderade på att börja studera till sjuksköterska. Allt hon gjorde var fint på något sätt tänkte Harry. Hon virkade och pysslade. Hon till och med la mattfransarna rätt. Det fanns inget som blänkte eller var för mycket i hennes lägenhet. Det var bara. Ja hur var det? Det var… mysigt. Men Harry är ju ingen mysig kille. Hur går det här ihop tänkte Harry? Fula pojkar får fina flickor kanske? Harry hade jagat och jagat så länge att han inte visste vad han sökte. Varken när det gäller kärlek eller jobb. Nu hade han kanske hittat den rätta och då drar han bara? Ska jag vända bilen och börja om? Nej, Harry rullade vidare mot nya mål.

Hon skulle nog inte göra sig så jättebra på banketten tänkte Harry. Och till helgen var det just en bankett i Stadshuset. Men varför ljög jag för henne? Och vad fan ska jag själv göra på den där jävla banketten?

Drömde jag i natt eller var jag vaken? Jag minns att jag låg på rygg och såg regnet falla uppåt. Är det möjligt? Dimman blev till aska och solen sköt ut stjärnor. Vilka fantastiska bilder! Vi pratade ju om det. Vi måste ha varit vakna. Det var ingen dröm. Vi var där. Regnet föll uppåt!

Hennes värld var så liten. Det skulle aldrig gå. Du då Harry. Ute på vägarna är det så lätt att förlora.

Regnet öste ner mot vindrutan. Bilarna han mötte bländade honom. Det gjorde ont i ögonen.

Den tuffe, oslagbara och vidunderlige Harry grät.

Nästa by, nästa jobb, nästa lögn.

Kapitel 19 En fot – anno 2014

I ett rum i centrala Wien står Steve helt tom på adrenalin. Han ser sig i spegeln och frågar sig själv.

Vem är du?

Han står med foten i ett stort svart hål och han avskyr bilden av sig själv på väg bort från allt det han vill vara. De här konferensrummen och de här styrelsemötena det är ju bara stora bluffar.

Steve vet vad han håller på med. Han vet vad han kan. Men vad har du kvar att bevisa Steve? Du kommer från den där lilla hålan där ”samhället” skulle ordna jobb till alla. Du växte upp i en by där du lärde dig att vara livrädd för att bli av med jobbet. Du hade ingen aning om hur man skapade något eget. Du bländades av tjocka direktörer och akademiska familjer. Fan dom där dårarna ser ju inte ryggen på dig ens idag. Du har distanserat så många. Du har bevisat det du ville bevisa. Men nu har du börjat distansera dig från den du själv vill vara. Nu är det du som sitter på gräddhyllan och tittar ner. Är det den personen du vill vara? Var det den typen av människa du ville bli?

Steve tittar ner från tionde våningen och ser alla människor som rör sig som myror på gatorna.

Att vara liten är att se allting förstorat. Att vara stor är att ensam titta ner. Är du stor nu Steve?

Kommer du ihåg när du stod bakom ridån och väntade nervöst på att storbandet skulle dra igång? Kommer du ihåg känslan när salen fylldes därute? Kommer du ihåg vad entusiastisk du var? Det var visserligen bara ”närmast sörjande” som dök upp. Men det tänkte du inte på då. Salongen fylldes. Du fylldes med adrenalin och du smorde upp ventilerna till trumpeten. Nu står du här och stampar och väntar på att få gå in till någon kravställare som du själv tycker är en idiot. En stöveltrampare som bara ägnar sig åt att skuldbelägga dig. Du är större nu, men är du lyckligare? Den där kostymen och de där dyra skjortorna som du går runt i. Känner du dig cool nu? Du ser bara löjlig ut. Kommer du ihåg när du kom till Örebro och var 24 år gammal. Du sprang runt på krogarna och frågade flickorna om en dans. Ingen ville dansa med en gaphals från Gellefors. Men du ägde Steve, du ägde. Du visste inte vad vernissage var. Du var tvungen att fråga. Du lärde dig snabbt. Du umgicks med konstnärer, journalister, musiker och du skulle måla egna tavlor och skriva egna låtar. Det var en magisk värld som du inte hade sett i Gellefors. Det Steve, det var häftigt. Det var någonting att berätta om. Men det här!? En business review, eller BRM som det kallas. Vad fan är det för skit? Du har ett guldkort, eller till och med ett diamantkort på SAS. Du flyger över hela världen och jagar något som du själv har glömt bort vad det var. När du är borta känner du att det skall bli skönt att komma hem. Men efter fem minuter kryper det i kroppen igen och du måste iväg. Du flyr Steve, du flyr. Så torka bort det där självbelåtna flinet och gå tillbaka till rötterna.

Vilka rötter tänker Steve? Det har gått så långt att jag glömt bort dom.

Men låt oss börja med en Gibson Les Paul. En tung pjäs som du kan använda för att köra låtar à la Neil Young. Sen borde du ha en Fender Telecaster Steve. En Telecaster! Ska du inte köpa den där som hänger inne på Mabass i Karlskoga? Den där som gitarristen från Perssons pack lämnade in under 90-talet?

Vad är det jag sitter och drömmer om tänker Steve? Jag har inte vidrört en gitarr på snart tio år.

Om jag får den där frågan inne i det där konferensrummet när jag borde svara ja så tänker jag skrika nej. Jag har ett års uppsägning. Om jag tvingas sträcka mig bort från vem jag är bara en millimeter till så skriker jag nej. Julius, vad är det för en jävla tomte? Och Adolf?

Steve står och måttar och väger. Han börjar bli förbannad nu.

Sen sliter han upp dörren. Där inne sitter Julius och Adolf.

Dom tittar upp förvånat på Steve och säger med Österrike-accent på knagglig engelska att dom inte är klara riktigt än.

Steve stirrar på dom. Det ryker ur öronen och näsan. Sen tittar han upp och skriker.

-NEJ!

Sen går Steve. Han stänger dörren efter sig på huvudkontoret och sätter aldrig sin fot där igen.

Nu bär det av. Det känns som om han hoppar och bara hänger kvar. Han tittar ner och ser sin framtid. Han känner sig nöjd. Den är mindre. Men den är magisk.

Steve, någon stjärna lär du aldrig bli.

Men man blir aldrig för gammal för rock’n’roll. Och det finns säkert några raggarföretag som vill jobba med mig tänker Steve. Som uppskattar en rak och ärlig dialog. Som inte handlar om krav och förmaningar. Utan handlar om energi, skaparkraft och att ha kul längs vägen. En business som gör att jag kan rocka loss någon gång i månaden. Det borde gå att kombinera. Det måste finnas fler människor där ute som gillar konst, böcker och rock’n’roll. Det kan väl ändå inte vara så att alla dom där människorna som gökade och krökade och flabbade åt det mesta under 80-90 talet idag bara önskar att sitta och snurra på ett vinglas och tala om nästa kvartalsrapport? Det vackra folket har aldrig imponerat på mig tänker Steve. Jag vill hellre vara en lortig byracka. Att bara sitta och skälla som en galen hund och sen skratta åt det. Som LOB skrev. ”Jag har inget att säga och det tänker jag säga högt”.

Jag är inte stor och jag vill hellre bli liten igen. Jag vill se en dröm igen. Min dröm är den där låten, den där låten som gör att livet tar en lite ljusare sväng under 3-5 minuter. Steve vet att han varit nära med en låt som heter Fredag i blodet. Men, det kommer att ramla ut större låtar längs vägen.

Var så säker mina vänner. Större saker är på gång. Var så säker.

Det börjar med En fot, ett steg, ett steg till. Sen när ni minst anar det kommer den.

BANG!

Låten….

Kapitel 18 Du har en vän – anno 2015

Steve står med ett gammalt foto i handen. Det är han och Carolina som står uppe på taken utanför stan på Öst. Carolinas hår flyger och far i vinden. De använde en självutlösare minns Steve. Carolina står lite längre bak på sitt tak och Steve på sitt. Steve funderar på vilket år det kan ha varit? Han tänker tillbaka på alla gånger han sprungit upp på det där taket. Han brukade slå ihjäl många timmar däruppe. Framförallt när saker började bli för jobbigt. Som den där gången när han bara ville fly bort från allt. Han ville bort från föräldrar, familj och till och med vänner. Han satt bland måsskiten och kastade sten när han hörde en sång bland betongen. Allt var kallt och hårt och det här måste ha varit i slutet på 80-talet. Sången han hörde andades vår. Den bröt ner all tristess, all industri, all inskränkthet och igenom all skit. Den kändes som vägen ut.

Det var en flicka som sjöng. Hon stod på ett annat tak men Steve kunde inte lokalisera vilket tak det var. Sen såg han henne stå på taket till vänster. Steve ville inte skrämma henne, eller också var han bara rädd. I varje fall gömde han sig och lyssnade på sången. Hon var mörkhårig och kortklippt. Lite av en pojktjej. Ganska tuff jeansjacka, en Lee. Men hon sjöng som en liten fågel. Med en stämma som gjorde att man fick svälja flera gånger. En röst som gör att gamla män blir förälskade igen tänker Steve. En röst som läker. En röst som aldrig kan skada.

Steve sprang uppför trappen i tre steg varje kväll för att lyssna och titta på Carolina. Tredje kvällen tog han mod till sig och ropade.

-Hej!

Carolina log lite snett och svarade.

-Hej.

Hennes gröna ögon borrade sig in i skallen på Steve.

Hur länge stod vi och talade med varandra den där kvällen?

Steve föreställer sig att han sträcker ut en hand över taken så långt att Carolina kan nå honom. Men den kvällen talade de bara med varandra över taken. De började till slut att träffas förstås. Det finns krafter som raderar all rädsla. Det måste ha varit kärlek tänker Steve. Steve minns hur allt till slut sprack. Hur han lämnade Carolina i hennes mammas kök. Han lämnade Carolina för att ge sig ut i natten tillsammans med Funky. Hur dum kan man vara tänker Steve. Sen en dag var hon bara borta. Och då kom först stormen, sen kom regnet, sen kom ingenting.

Jag skulle alltid bli färdig tänkte Steve. Jag skulle göra klart. Vad var det som var så viktigt egentligen? Klar med vadå? Livet?

Ibland har Steve sett Carolina i mataffären. Men han törs aldrig gå fram. Han hör den där jävla låten ”Louise” i huvudet. ”Hello Louise, remember me. Should we part or stay a while. As if we were still lovers?”. Men fan heller, Steve är bara feg och vet inte vad han skall säga. Han går inte ens fram. Han gömmer sig. Han undviker.

Men han drömmer.

Han är tillbaka vid taken nu som en äldre man. Sist han var här var han en pojke, eller en yngling. Med så många drömmar, så mycket han ville göra, med en sån fantastisk iver. Din stund på jorden Steve…

Nu är allting borta. Bara taket är kvar. Och det där gamla kortet förstås med ditt hår som flyger och far. Jag går dit nu. Det vi vill kan vi få. Allt vi behöver göra är att ställa oss upp på tå.

Möt mig i natt. Du vet vart du ska gå…

Kapitel 17 Det kommer en tid – anno 2019

Punsch

Ester och Steve önskar Trevlig Midsommar!

Publicerat av Punsch Fredag 21 juni 2019

Det kommer en tid – Akustisk version

Steve står som så många, många gånger förut och tittar ut över det som han betraktar som sin sjö, Renälgen. Han grubblar över att allt bara snurrar förbi. Det är som om allt dras tillbaka och som om att han har börjat summera. Faktum är att han nästan börjat räkna ned. Fullt så illa är det kanske inte. Men tankarna finns där trots allt. Den förra generationen som uppfostrade honom börjar bli riktigt gamla och en del är inte med längre. Steve tänker på de här människorna. De rökte, käkade falukorv, åkte runt utan säkerhetsbälte och festade. De slängde sopor i vattnet och det var ingen större ordning på någonting. Men ändå var det ju den generationen som fostrade honom. Han älskar sina gamla farbröder, morbröder, fastrar och mostrar. Men det var och är ett riktigt rövargäng. Där gällde det att vara bra i armbrytning och i att häva öl. Vad man hade i huvudet eller ej var tämligen ointressant. Trots det var och förblir de Steves hjältar. Det gör lite ont i Steve när han tänker på alla som inte längre är med och på de som är med men som börjar bli rejält slitna. Utöver det tänker Steve på kamrater som börjar få diverse diagnoser med högt blodtryck och höga kolesterolvärden. En del har fått värre diagnoser än så. Steve är lite dyster men samtidigt positiv på en och samma gång. Steve är inte religiös. Men han står där med en något andlig känsla. Som om det kommer en tid… Men vilken tid kommer? En sak är dock säker. Det är Nu som gäller. Det är Nu du måste göra något Steve.

Steve hade precis fått ett meddelande via Facebook. Det var Lång-Kalle som skrev; ”Steve, du borde göra en låt om när röken ligger över Renälgen med ett riktigt hårdrocksriff i botten”. Han skämtade givetvis om ”Smoke on the water”. Men någon hårdrockare har Steve aldrig varit. Det roliga var att kommentaren ändå satte fart på tankarna. Han stod där denna regniga dag i augusti och tittade ut över sjön som vinden slet i. När det blåser så känns sjön nästan som ett hav. Steve började fundera på allt som passerat på den här sjön. Vad är det som har passerat och vad är det som kommer att passera?

Plötsligt ser Steve framför sig hur stora pråmar har passerat med järn från hyttan i Sikfors på väg till hamnen i Grythyttan. Utanför sin stuga är det tydligen 70 meter djupt. Steve undrar vad som kan ligga på botten? Nu ser han en sotig besättning utan flytvästar som hojtar och tjoar till varandra. Året är 1920. Det är sista turen ner till Grythyttan. Sen blir det till att ta helgen. I och med det har brännvinet åkt fram. Stora delar av besättningen är kraftigt berusade. Nu spenderar gubbarna de sista kronorna innan de går hem till gummorna tänker Steve. Men, hur var det att stå här och titta ut över sjön 1920 och hur kommer det att se ut 2050? Steve ser plötsligt att det börjar brinna i hela sjön. Han sväljer och tänker. Det är vår tid som brinner ut. Han får en stark känsla av att han vill skriva en låt om det här och att han vill sjunga den tillsammans med Ester. Han tänker sig att han själv sjunger första versen som pekar lite bakåt och att Ester, hans dotter sjunger det som kommer framåt. Det som vi inte vet något om tänker Steve. För helt klart kommer det en tid som ser annorlunda ut. Ni som stod här 1920 vet inte vad det är jag ser och jag ser inte vad det är den unga generationen kommer att få se 2050.

Sjön är magisk. Steve tänker på Frälsningsarmén av någon anledning. Att den här låten ska bli en låt som Frälsningsarmén kan komma att plocka upp i ett annat syfte än det syfte som Steve har. Steves syfte är fortfarande vid 54 års ålder att han ska bli rockstjärna och jaga kvinnor. Inga större tankar än så. Och ingen religion som sagt. Men kanske ändå en viss andlighet?

Fan tänker Steve. Det här kan jag lura upp många frireligiösa nissar med och samtidigt kanske bli rockstjärna på kuppen?

Men Steve vet att han inte är någon fin människa. Han är ganska medveten om att han snarare betraktas som en något sjabbig och skäggig tölp. Ja, rentav ganska ful. Kanske schyst men inte fin.

Men fula pojkar får fina flickor.

Det bara är så.

Så till er alla fina flickor.

Rädda mig tänker Steve med ett leende på läpparna och hör här vilken fin låt jag har skrivit!

Kapitel 16 Bort – anno 1980

Punsch

Ester och Steve i Provence. Laddar för Sagan om Steve part 2.

Publicerat av Punsch Lördag 6 juli 2019

Bort – Akustisk version

Harry, Molly och Steve satt och lutade sig mot muren. Harry böjde sig fram och sa ”ingenting är för evigt och tack gode gud för det. Jag vill bort från den här hålan. Det måste finnas någonting mer att se”. Steve gillade att hänga vid muren framför kommunalhuset. Utom när ”Skat-Pelle” satt där och skruvade av korken på kvartingen. Han var säkert ganska ofarlig Skat-Pelle men han hade dom ondaste ögon som Steve någonsin tittat in i. Nu satt dom trots allt där och det var för tillfället deras mur.

Till slut blev det lite tradigt så dom gick upp över torget vidare in på Domus en stund. De började att bläddrade bland LP-plattorna. Steve fick tag på en LP som han läst om i Expressen. ”Musik för miljonärer” med Eldkvarn. Steve köpte plattan rakt av. Sen spelade de formligen sönder den. En av de låtar som spelades flitigast var ”Nere på klubben”. Steve tänkte att han en dag skulle ha en egen klubb. Men en egen klubb i Gellefors är väl inte möjligt? Det bor för lite människor här. Det som fanns var Folkets Hus och en pizzeria, Pizzeria Catanzaro. Där brukade Steve köpa en Cuba-Cola och äta tre kilo pizza-sallad för att få valuta för pengarna när han köpte en pizza.

Steve och Harry satt och snackade om att det var några tjejer ”utifrån” som skulle komma till parken i helgen. De var väldigt exalterade. Steve frågade sig varför Harry var så exalterad. Han hade ju Molly som var den vackraste kvinnan i världen enligt Steve. Steve såg på Mollys mun och tänkte ”om jag får kyssa dig nu så kommer jag aldrig nånsin mer att be om någonting mer här i livet. Men med Harry bredvid var det ingen bra idé”. Hur som helst så var det en stor sak att några skulle komma ”utifrån”. Det hände kanske tre gånger under loppet av fem år. Och de tjejer som kom kunde se ut i princip hur som helst. De var ändå utifrån och då jävlar var det andra grejer! Steve hade köpt en blå manchesterkavaj som han tänkte ha på sig på lördagens dans. Men dansen i parken var inte förrän imorgon. Nu var det fredag och då fick det bli en påse bilar, Bosse Larsson och Nygammalt kl 20.00 tillsammans med mor och far. Då borde drickabacken vara påfylld. Gäller att snabbt nypa en god dricka. Morsan envisades med att köpa någon besk skräpdricka som hette Havanna eller liknande. Den blev alltid kvar till slut. En päronsoda kanske jag kan få om jag har tur tänkte Steve. För övrigt så var morsan stenhård avseende drickabacken. Max en dricka var. Något annat hade man inte råd med. Det hade alltså ingenting med hälsan att göra. Det handlade om kostnaden och vad man hade råd med. Det sa i varje fall morsan när man frågade. De själva gjorde hemgjort vin som dom pimplade ur dunkar. ”Vin de la Maison”. Steve brukade slanga ur några flaskor när mamma och pappa inte såg. Så skulle han göra imorgon innan parken också.

Nu satt dom i varje fall på torget och väntade på att något skulle ta dom bort. Vad skall ta oss bort tänkte Steve? Känns som om vägen redan är utstakad. Det blir 519 och valsverket sen får man jobba tills pensionen. Harry tjatade om att han skulle till Staterna. I början trodde verkligen Steve att Harry skulle dra. Men med tiden blev det mer och mer klart att Harry inte var på väg någonstans. Inte för att Steve såg ner på Harry. Det var mer ett konstaterande. Harry var fortfarande Steves stora hjälte. Omklädningsrummets kung, Harry. Det var bara det att det började bli trångt i byn. Det började bli ben mot ben. Steve ville se något mer på riktigt. Han började också förstå att Harry egentligen var rädd för att dra från byn. Det var Steve också. Men Steve var liksom inte någon i byn på samma sätt som Harry var. Någon gång hade Steve även lovat sin mamma att han inte skulle fastna.

Steve läste ”New Musical Express” och andra poptidningar. Det hade han gjort sedan han var tio år. Han hade affischer på väggarna med alla rockhjältar. Bowie, Springsteen, Neil Young och innan det Sweet och alla glitterband. Punken med Sex Pistols och Ramones. Ahhhh! Han trodde att det kanske fanns en chans även för honom att sätta på sig lite glittriga kläder och platådojor men det var svårt att hitta såna kläder på Raffinett i byn. Eller rättare sagt helt omöjligt.

Dom satt på torget och plötsligt såg Steve hans pappa komma förbi på cykeln. Fan tänkte Steve han har alltid de fulaste mössorna man kan ha. Nu hade han till och med en jävla hatt på sig! Eller snarare en pälsmössa som såg ut som en igelkott. Harry började veva med armarna och ropade ”Hej! Det där var en fin hatt!”. Steve gömde sig snabbt. Han skämdes. Senare i livet skulle han komma att skämmas för att han skämdes då. Farsan var ju egentligen hur cool som helst. Men inte just där och då. Han var en stadig och rejäl person som man alltid kunde luta sig mot. Han förstod absolut ingenting av den nya musiken och livet som rockstjärnorna levde. Men, vem gjorde det i hans generation? Steve kommer ihåg när farsan blev fullständigt galen på Steves äldre syster Anna som lyssnade mycket på Nationalteatern. Nationalteatern var rena drogpropagandan tyckte farsan. Men hela världen rasade till slut ihop när han hörde Finn Zetterholms ”Folklår” strömma ut ur syrrans stereo. Finn var ju en etablerad fin artist som nu valde att sjunga diverse snuskvisor! Plötsligt gick alla runt och sjöng ”In kommer far full som han var.. ”etc. Inte så jävla konstigt att farsan fick lite problem att få ihop den nya tiden. Bör väl tilläggas att det mesta till slut rann av honom och med tiden blev han lika tokig som Steve var. Eller kanske ännu vildare. Hur som helst var och är han en cool gubbe. När Harry ropade tjoade farsan tillbaka glatt. Steve hade som sagt gått och gömt sig. Den där hatten tänkte Steve senare i livet, på ålderns höst, den där pälsmössan skulle jag vilja ha idag. Kanske på klubben? I en… pälsmössa….. som ser ut som en …igelkott! Om jag inte får ligga då tänkte Steve. Då lär jag aldrig få det.

Nere på klubben. En klubb.

Harry ropade.

-GAIF har match nere på Gällevi! De börjar om tio minuter. Har vi tur så kommer bröderna Jonsson att gå bananas. De möter ett Örebrolag. Rynninge tror jag det är. Då brukar det bli blodbad och slagsmål. Steve slängde trumpeten på ryggen och kastade sig upp på cykeln.

Sagt och gjort. Ner på matchen.

Mycket riktigt slutade det med att Örebroarna låg och rullade på gräset. De nästan grinade innan de kom in i bussen och tillbaka till Örebro igen. Hur det gick? Inte en aning. Det var inte det viktigaste. Vilka som vann matchen var tämligen ointressant. Örebroarna fick spö, alltså på riktigt. Det var det enda som betydde något.

Steve tänkte. De där bröderna de tar ingen skit. Det tänker inte jag heller göra.

Jag tänker göra som morsan sa. Jag tänker ta dom när dom kommer.