Kapitel 22 Lång väg hem – anno 2019

Pablo, Steves svärfar, är ute och går i Sikfors. Han har precis köpt hus där. Gudarna vet hur det gick till. Han är en gammal konstnär född i Jokkmokk. Han har seglat runt halva världen på jakt efter något som lyfter från tristessen. Bl.a har han byggt hus i Provence och på Gotland. Men nu har han några tunga år bakom sig. Hans hustru, Steves svärmor Inez, gick bort för ett antal år sedan. Sen dess har det mesta gått på sparlåga. Ingenting har varit roligt. Han har bott i en av Örebros finaste lägenheter mitt i stan. ”Men man ser ju inga träd” säger Pablo. Därför började Pablo leta efter ett hus igen vid 80 års ålder. Han tyckte dock att det var lite dyrt i Örebro så han började leta utanför Örebro närmre naturen. Steve slängde ur sig. ”Du kanske skulle flytta till Sikfors?”. Två veckor senare hade Pablo köpt ett hus för den astronomiska summan 295.000 kr. Pablo sa ”det här blir perfekt!”. Steve tänkte, ja fanimej. Det blir perfekt!

Från att ha utforskat världen har nu Pablo alltså bestämt sig för att utforska Sikfors. Därför går han nu runt med rollatorn och tittar på omgivningen med en nyfikenhet som Steve inte har sett dom senaste fem åren. Steve, växte ju upp i Sikforstrakten och kan omgivningen väldigt bra. Han själv skulle aldrig kunna flytta tillbaka. Tror jag, tänker Steve. Vem vet? Med åren kanske även jag drar tillbaka till brottsplatsen. Pablos ögon brinner. Lågan är tillbaka. Han skrattar och är förbannad precis som i gamla dagar.

Pablos hus ligger ca 250 meter ifrån Steves barndomshem. Mor och far, Kneten och Ingrid, bor kvar fortfarande på Gruvvägen 9. Jävlar vad dumheter man har hittat på i det där huset tänker Steve. Kneten var en mycket flitig vintillverkare under Steves ungdomsår. Jisses vad hemgjort vin man har bälgat i sig under dom åren. ”Vin de la maison” stod det på flaskorna som sedermera övergick till att bli dunkar. Man ställde helt enkelt fram dunkar istället för flaskor. Sen blandade man det sura vinet med fruktsoda. Det blev busbra! Kneten har med åren lugnat ner sig. Det har inte Steve gjort. Han dricker visserligen inte hemgjort vin längre. Men nog dricker han. Och han dricker fort.

Steve funderar lite över Pablo. Det är en lång väg hem. Jag ser på dig att du är på väg tillbaka igen. Ibland kan bort vara enda vägen hem. Det här är ju mitt hem som nu har blivit ditt hem. Hur coolt är inte det? Han har ju rätt gubben! Varför inte köpa ett billigt hus i Sikfors och rusta upp det? Det kommer att bli det finaste huset i bygden. Pablo är så entusiastisk att han kan knappt sova. Han planerar och fixar. Det skall köpas in byggmaterial och verktyg. Han har planer på att bygga en ateljé. Han skall börja skulptera igen till våren. Han som inte gjort en skulptur de senaste tio åren. Nu är lusten tillbaka. Tänk att vägen hem kan ligga så långt bort och ändå så nära? Det är långt från Sikfors till Jokkmokk.

Tänk att en dörr till ett hus kan vara vägen ut. Pablo tittar på väggklockan. Det var så länge sen han växte upp i Jokkmokk. Sikfors är ganska likt Jokkmokk tänker han. Han ser hur visarna på klockan börjar snurra tillbaka. Han ser träden. Han ser sitt hus. Han ser sin stora fina tomt. Just här och nu saknas mig ingenting tänker Pablo.

Pablo, det här är din stund på jorden som börjar här. Bygg ditt hus nu, bygg det just där.

Det är så långt, så långt mellan Jokkmokk och Sikfors. Det är en lång, lång väg hem.

Ibland är bort enda vägen hem.

Kapitel 21 Kick ikväll – anno 2019

Tryck på då Steve! Fan något måste ha brakat sönder i knät. Vad är det här? Steve brukar alltid gasa sig ur situationer. Om han festar för hårt en helg försöker han kompensera med att köra några hårda träningspass. En ganska dum logik men den har funkat för Steve. Men inte idag. Idag släppte inte känslan av att något gått sönder. Något mer än knät har gått sönder tänkte Steve. Så många mål, så mycket vilja och nu ingenting. Steve strosar omkring i Örebro. Han går Drottninggatan fram, viker ner på Nygatan. Härute rinner regnet och tårarna nerför, det är våra drömmar som rinner fortare och fortare nerför gatan. Han kikar in i fönstren till Saluhallen. Jaha, här sitter dom självgoda jävlarna och pratar golf.

Jag minns jag hade mål tänker Steve. Nu står jag kvar vid ett stort hål. Jag har ränt som en iller i så många år. Jag har alltid burit den där explosionen på ryggen. Inne i mig har det alltid bubblat en revolution. Framåt, framåt, framåt! Uppåt, uppåt, uppåt! Så bråttom och snabbt. Men nu börjar saker ramla sönder när jag trycker på. Bit ihop, ta en smäll det har du gjort förut. Kan man lära sig att ta det lugnt? Knappast. Men när logiken säger att framåt inte är lika roligt som bakåt? Är minnena ålderdomens drömmar? Jag behöver en kick ikväll. Känns som att jag ser igenom allt tänker Steve. Lura mig för fan. Ge mig någon slags känsla av magi. Tror jag behöver nya perspektiv. Så länge det finns hopp finns det liv. Så länge det finns gas finns det driv.

Till helgen är det dags för klubben igen. Men Steve kan du se framför dig att en gubbe i din ålder skall lyckas göra låtar och musik som har betydelse? Skulle du i ärlighetens namn kunna säga att det vore roligt att höra vad Bosse, Bertil och Björn på jobbet skulle kunna knåpa ihop med ett rockband? Skulle inte tro det. Ändå går du runt och tror att du själv skall kunna göra det. Sen går du runt och är förbannad på alla föredettingar som på bästa sändningstid får en ny karriär runt något som heter ”Så mycket bättre”. Du tycker att det är din tur nu Steve. Men det tycker ingen annan. Och är det inte så att tåget redan gått Steve? Din generation som du försöker väcka vill inte bli väckta. Dom vill inte ha någon ny rockstjärna och framförallt inte dig. Dom vill sitta i soffan och tala om vad bra det var förr. Så gör du ju själv också Steve. Dom lyssnar inte ens på musik och det gör inte du heller. Dom har inte tagit ett danssteg de senaste tjugo åren. Det sista dom skulle önska var att du lyckades.

Steve går runt och grubblar och funderar. Sen börjar han le för sig själv. Jo Steve, du tror fortfarande att du skall hinna bli rockstjärna. Du gör det! Tårarna och drömmarna må rinna nerför gatorna. Men du har en dröm kvar. Du har en sak som ännu inte är gjord. Det är därför Steve, det är därför alla snorvalpar fortfarande får tänja på steget för att hinna med. Ja jävlar tänker Steve.

Du har Ester, Luke, Pete, Jimmy, Antonio och Bruce. Dom är griniga och gnälliga ibland. Men dom kommer att hjälpa dig. Tänk så här. 54 år. Lägg tio år på det. Då är du 64 år. I ditt fall är det nog ca 100 låtar till. Det är tio möjliga sommarturnéer. Det är tio möjliga Clubhöstar. Det kan bli lite radio. Du kanske kan snurra runt i den där hockeyhallen i Norrköping och sjunga kampsånger. Snart skall du in och sjunga i kyrkan. Sen fortsätter det. Du kanske iscensätter den där idén att göra ”Punsch the movie”. Chansen finns Steve, chansen finns. En vacker dag står stjärnorna rätt och folk kommer att inse det du egentligen redan vet. Du lirar i ett band som ingen kan slå. Folk har bara inte förstått än.

Aj fan vad knät värker!

Kapitel 20 Regnet faller uppåt – anno 1995

Ajaj! Harry sitter i bilen på väg bort från Kopparberg. Klockan är 5.30 på morgonen. Bilarna bländar honom och det gör ont. Han har haft en affärsmiddag kvällen innan. Han sålde in ett ganska stort tonnage med stål till en kund. Men den här affären kostade mycket. Det var det gamla vanliga upplägget. Försök att få kunden att hinka så mycket öl och äta så mycket gott det bara går för komma till ett läge där de inte kan säga nej till affären. Men det kostar att sälja på det sättet. Det har för Harry inneburit att han själv också måste hänga på i drickandet. Och när Harry dricker….

Molly hade ringt på kvällen för att förhöra sig om att allt var lugnt. Enligt Harry där och då tyckte han det var hur lugnt som helst. Men det var allt annat än lugnt. Kunden blev askalas och fick köras hem i taxi. Men Harry själv är inte den som går och lägger sig när det är fest. Det var dans och tjoande och sen kom hon in genom dörren och gick rakt fram till Harry.

-Hej jag heter Lisa, sa hon.

-Harry, sa Harry.

Sen gick autopiloten igång. Harry hittade på historier om allt möjligt. Att han var med i svenska landslaget i fallskärmshoppning och att de var i Kopparberg på läger. Finns det ens ett landslag för det tänkte Harry? Lisa tyckte nog att det var lite konstigt att han var på ett sådant läger och samtidigt var ute ensam på byn kraftigt berusad. Men Harry kunde konsten att fabulera. Han hade ett annat spår också som brukade gå hem avseende raggningsrepliker. Han brukade inbilla kvinnorna att hans farbror hette Lennart Hyland. Det funkade alltid.

-Menar du den Lennart Hyland? Hylands hörna?

-Jajamen, sa Harry.

Sen gick han på med alla möjliga berättelser om julfirande och semesterresor tillsammans med Hyland. Hur alla kändisar flockades runt Hyland och Harry.

Det var ju bara meningslösa lögner. Men på något sätt infann sig alltid en känsla av att kvinnorna började lita på Harry efter lite tokprat. Men Harry var ingen man att lita på.

Harry brukade alltid skaka av sig sina fruntimmersaffärer. Men det var något speciellt med Lisa. Hon var liksom inte den där tjejen som man bara blåser och glömmer. Harry satt i bilen och kände sig förälskad. Ändå hade han smitit så fort han bara kunde. Tur att inte snutarna är vakna tänkte Harry. Han hade definitivt inte klarat att blåsa som läget var nu.

Lisa bodde i en liten fin lägenhet i centrala Kopparberg. Hon hade berättat om sitt liv och att hon funderade på att börja studera till sjuksköterska. Allt hon gjorde var fint på något sätt tänkte Harry. Hon virkade och pysslade. Hon till och med la mattfransarna rätt. Det fanns inget som blänkte eller var för mycket i hennes lägenhet. Det var bara. Ja hur var det? Det var… mysigt. Men Harry är ju ingen mysig kille. Hur går det här ihop tänkte Harry? Fula pojkar får fina flickor kanske? Harry hade jagat och jagat så länge att han inte visste vad han sökte. Varken när det gäller kärlek eller jobb. Nu hade han kanske hittat den rätta och då drar han bara? Ska jag vända bilen och börja om? Nej, Harry rullade vidare mot nya mål.

Hon skulle nog inte göra sig så jättebra på banketten tänkte Harry. Och till helgen var det just en bankett i Stadshuset. Men varför ljög jag för henne? Och vad fan ska jag själv göra på den där jävla banketten?

Drömde jag i natt eller var jag vaken? Jag minns att jag låg på rygg och såg regnet falla uppåt. Är det möjligt? Dimman blev till aska och solen sköt ut stjärnor. Vilka fantastiska bilder! Vi pratade ju om det. Vi måste ha varit vakna. Det var ingen dröm. Vi var där. Regnet föll uppåt!

Hennes värld var så liten. Det skulle aldrig gå. Du då Harry. Ute på vägarna är det så lätt att förlora.

Regnet öste ner mot vindrutan. Bilarna han mötte bländade honom. Det gjorde ont i ögonen.

Den tuffe, oslagbara och vidunderlige Harry grät.

Nästa by, nästa jobb, nästa lögn.

Kapitel 19 En fot – anno 2014

I ett rum i centrala Wien står Steve helt tom på adrenalin. Han ser sig i spegeln och frågar sig själv.

Vem är du?

Han står med foten i ett stort svart hål och han avskyr bilden av sig själv på väg bort från allt det han vill vara. De här konferensrummen och de här styrelsemötena det är ju bara stora bluffar.

Steve vet vad han håller på med. Han vet vad han kan. Men vad har du kvar att bevisa Steve? Du kommer från den där lilla hålan där ”samhället” skulle ordna jobb till alla. Du växte upp i en by där du lärde dig att vara livrädd för att bli av med jobbet. Du hade ingen aning om hur man skapade något eget. Du bländades av tjocka direktörer och akademiska familjer. Fan dom där dårarna ser ju inte ryggen på dig ens idag. Du har distanserat så många. Du har bevisat det du ville bevisa. Men nu har du börjat distansera dig från den du själv vill vara. Nu är det du som sitter på gräddhyllan och tittar ner. Är det den personen du vill vara? Var det den typen av människa du ville bli?

Steve tittar ner från tionde våningen och ser alla människor som rör sig som myror på gatorna.

Att vara liten är att se allting förstorat. Att vara stor är att ensam titta ner. Är du stor nu Steve?

Kommer du ihåg när du stod bakom ridån och väntade nervöst på att storbandet skulle dra igång? Kommer du ihåg känslan när salen fylldes därute? Kommer du ihåg vad entusiastisk du var? Det var visserligen bara ”närmast sörjande” som dök upp. Men det tänkte du inte på då. Salongen fylldes. Du fylldes med adrenalin och du smorde upp ventilerna till trumpeten. Nu står du här och stampar och väntar på att få gå in till någon kravställare som du själv tycker är en idiot. En stöveltrampare som bara ägnar sig åt att skuldbelägga dig. Du är större nu, men är du lyckligare? Den där kostymen och de där dyra skjortorna som du går runt i. Känner du dig cool nu? Du ser bara löjlig ut. Kommer du ihåg när du kom till Örebro och var 24 år gammal. Du sprang runt på krogarna och frågade flickorna om en dans. Ingen ville dansa med en gaphals från Gellefors. Men du ägde Steve, du ägde. Du visste inte vad vernissage var. Du var tvungen att fråga. Du lärde dig snabbt. Du umgicks med konstnärer, journalister, musiker och du skulle måla egna tavlor och skriva egna låtar. Det var en magisk värld som du inte hade sett i Gellefors. Det Steve, det var häftigt. Det var någonting att berätta om. Men det här!? En business review, eller BRM som det kallas. Vad fan är det för skit? Du har ett guldkort, eller till och med ett diamantkort på SAS. Du flyger över hela världen och jagar något som du själv har glömt bort vad det var. När du är borta känner du att det skall bli skönt att komma hem. Men efter fem minuter kryper det i kroppen igen och du måste iväg. Du flyr Steve, du flyr. Så torka bort det där självbelåtna flinet och gå tillbaka till rötterna.

Vilka rötter tänker Steve? Det har gått så långt att jag glömt bort dom.

Men låt oss börja med en Gibson Les Paul. En tung pjäs som du kan använda för att köra låtar à la Neil Young. Sen borde du ha en Fender Telecaster Steve. En Telecaster! Ska du inte köpa den där som hänger inne på Mabass i Karlskoga? Den där som gitarristen från Perssons pack lämnade in under 90-talet?

Vad är det jag sitter och drömmer om tänker Steve? Jag har inte vidrört en gitarr på snart tio år.

Om jag får den där frågan inne i det där konferensrummet när jag borde svara ja så tänker jag skrika nej. Jag har ett års uppsägning. Om jag tvingas sträcka mig bort från vem jag är bara en millimeter till så skriker jag nej. Julius, vad är det för en jävla tomte? Och Adolf?

Steve står och måttar och väger. Han börjar bli förbannad nu.

Sen sliter han upp dörren. Där inne sitter Julius och Adolf.

Dom tittar upp förvånat på Steve och säger med Österrike-accent på knagglig engelska att dom inte är klara riktigt än.

Steve stirrar på dom. Det ryker ur öronen och näsan. Sen tittar han upp och skriker.

-NEJ!

Sen går Steve. Han stänger dörren efter sig på huvudkontoret och sätter aldrig sin fot där igen.

Nu bär det av. Det känns som om han hoppar och bara hänger kvar. Han tittar ner och ser sin framtid. Han känner sig nöjd. Den är mindre. Men den är magisk.

Steve, någon stjärna lär du aldrig bli.

Men man blir aldrig för gammal för rock’n’roll. Och det finns säkert några raggarföretag som vill jobba med mig tänker Steve. Som uppskattar en rak och ärlig dialog. Som inte handlar om krav och förmaningar. Utan handlar om energi, skaparkraft och att ha kul längs vägen. En business som gör att jag kan rocka loss någon gång i månaden. Det borde gå att kombinera. Det måste finnas fler människor där ute som gillar konst, böcker och rock’n’roll. Det kan väl ändå inte vara så att alla dom där människorna som gökade och krökade och flabbade åt det mesta under 80-90 talet idag bara önskar att sitta och snurra på ett vinglas och tala om nästa kvartalsrapport? Det vackra folket har aldrig imponerat på mig tänker Steve. Jag vill hellre vara en lortig byracka. Att bara sitta och skälla som en galen hund och sen skratta åt det. Som LOB skrev. ”Jag har inget att säga och det tänker jag säga högt”.

Jag är inte stor och jag vill hellre bli liten igen. Jag vill se en dröm igen. Min dröm är den där låten, den där låten som gör att livet tar en lite ljusare sväng under 3-5 minuter. Steve vet att han varit nära med en låt som heter Fredag i blodet. Men, det kommer att ramla ut större låtar längs vägen.

Var så säker mina vänner. Större saker är på gång. Var så säker.

Det börjar med En fot, ett steg, ett steg till. Sen när ni minst anar det kommer den.

BANG!

Låten….

Kapitel 18 Du har en vän – anno 2015

Steve står med ett gammalt foto i handen. Det är han och Carolina som står uppe på taken utanför stan på Öst. Carolinas hår flyger och far i vinden. De använde en självutlösare minns Steve. Carolina står lite längre bak på sitt tak och Steve på sitt. Steve funderar på vilket år det kan ha varit? Han tänker tillbaka på alla gånger han sprungit upp på det där taket. Han brukade slå ihjäl många timmar däruppe. Framförallt när saker började bli för jobbigt. Som den där gången när han bara ville fly bort från allt. Han ville bort från föräldrar, familj och till och med vänner. Han satt bland måsskiten och kastade sten när han hörde en sång bland betongen. Allt var kallt och hårt och det här måste ha varit i slutet på 80-talet. Sången han hörde andades vår. Den bröt ner all tristess, all industri, all inskränkthet och igenom all skit. Den kändes som vägen ut.

Det var en flicka som sjöng. Hon stod på ett annat tak men Steve kunde inte lokalisera vilket tak det var. Sen såg han henne stå på taket till vänster. Steve ville inte skrämma henne, eller också var han bara rädd. I varje fall gömde han sig och lyssnade på sången. Hon var mörkhårig och kortklippt. Lite av en pojktjej. Ganska tuff jeansjacka, en Lee. Men hon sjöng som en liten fågel. Med en stämma som gjorde att man fick svälja flera gånger. En röst som gör att gamla män blir förälskade igen tänker Steve. En röst som läker. En röst som aldrig kan skada.

Steve sprang uppför trappen i tre steg varje kväll för att lyssna och titta på Carolina. Tredje kvällen tog han mod till sig och ropade.

-Hej!

Carolina log lite snett och svarade.

-Hej.

Hennes gröna ögon borrade sig in i skallen på Steve.

Hur länge stod vi och talade med varandra den där kvällen?

Steve föreställer sig att han sträcker ut en hand över taken så långt att Carolina kan nå honom. Men den kvällen talade de bara med varandra över taken. De började till slut att träffas förstås. Det finns krafter som raderar all rädsla. Det måste ha varit kärlek tänker Steve. Steve minns hur allt till slut sprack. Hur han lämnade Carolina i hennes mammas kök. Han lämnade Carolina för att ge sig ut i natten tillsammans med Funky. Hur dum kan man vara tänker Steve. Sen en dag var hon bara borta. Och då kom först stormen, sen kom regnet, sen kom ingenting.

Jag skulle alltid bli färdig tänkte Steve. Jag skulle göra klart. Vad var det som var så viktigt egentligen? Klar med vadå? Livet?

Ibland har Steve sett Carolina i mataffären. Men han törs aldrig gå fram. Han hör den där jävla låten ”Louise” i huvudet. ”Hello Louise, remember me. Should we part or stay a while. As if we were still lovers?”. Men fan heller, Steve är bara feg och vet inte vad han skall säga. Han går inte ens fram. Han gömmer sig. Han undviker.

Men han drömmer.

Han är tillbaka vid taken nu som en äldre man. Sist han var här var han en pojke, eller en yngling. Med så många drömmar, så mycket han ville göra, med en sån fantastisk iver. Din stund på jorden Steve…

Nu är allting borta. Bara taket är kvar. Och det där gamla kortet förstås med ditt hår som flyger och far. Jag går dit nu. Det vi vill kan vi få. Allt vi behöver göra är att ställa oss upp på tå.

Möt mig i natt. Du vet vart du ska gå…

Kapitel 17 Det kommer en tid – anno 2019

Punsch

Ester och Steve önskar Trevlig Midsommar!

Publicerat av Punsch Fredag 21 juni 2019

Det kommer en tid – Akustisk version

Steve står som så många, många gånger förut och tittar ut över det som han betraktar som sin sjö, Renälgen. Han grubblar över att allt bara snurrar förbi. Det är som om allt dras tillbaka och som om att han har börjat summera. Faktum är att han nästan börjat räkna ned. Fullt så illa är det kanske inte. Men tankarna finns där trots allt. Den förra generationen som uppfostrade honom börjar bli riktigt gamla och en del är inte med längre. Steve tänker på de här människorna. De rökte, käkade falukorv, åkte runt utan säkerhetsbälte och festade. De slängde sopor i vattnet och det var ingen större ordning på någonting. Men ändå var det ju den generationen som fostrade honom. Han älskar sina gamla farbröder, morbröder, fastrar och mostrar. Men det var och är ett riktigt rövargäng. Där gällde det att vara bra i armbrytning och i att häva öl. Vad man hade i huvudet eller ej var tämligen ointressant. Trots det var och förblir de Steves hjältar. Det gör lite ont i Steve när han tänker på alla som inte längre är med och på de som är med men som börjar bli rejält slitna. Utöver det tänker Steve på kamrater som börjar få diverse diagnoser med högt blodtryck och höga kolesterolvärden. En del har fått värre diagnoser än så. Steve är lite dyster men samtidigt positiv på en och samma gång. Steve är inte religiös. Men han står där med en något andlig känsla. Som om det kommer en tid… Men vilken tid kommer? En sak är dock säker. Det är Nu som gäller. Det är Nu du måste göra något Steve.

Steve hade precis fått ett meddelande via Facebook. Det var Lång-Kalle som skrev; ”Steve, du borde göra en låt om när röken ligger över Renälgen med ett riktigt hårdrocksriff i botten”. Han skämtade givetvis om ”Smoke on the water”. Men någon hårdrockare har Steve aldrig varit. Det roliga var att kommentaren ändå satte fart på tankarna. Han stod där denna regniga dag i augusti och tittade ut över sjön som vinden slet i. När det blåser så känns sjön nästan som ett hav. Steve började fundera på allt som passerat på den här sjön. Vad är det som har passerat och vad är det som kommer att passera?

Plötsligt ser Steve framför sig hur stora pråmar har passerat med järn från hyttan i Sikfors på väg till hamnen i Grythyttan. Utanför sin stuga är det tydligen 70 meter djupt. Steve undrar vad som kan ligga på botten? Nu ser han en sotig besättning utan flytvästar som hojtar och tjoar till varandra. Året är 1920. Det är sista turen ner till Grythyttan. Sen blir det till att ta helgen. I och med det har brännvinet åkt fram. Stora delar av besättningen är kraftigt berusade. Nu spenderar gubbarna de sista kronorna innan de går hem till gummorna tänker Steve. Men, hur var det att stå här och titta ut över sjön 1920 och hur kommer det att se ut 2050? Steve ser plötsligt att det börjar brinna i hela sjön. Han sväljer och tänker. Det är vår tid som brinner ut. Han får en stark känsla av att han vill skriva en låt om det här och att han vill sjunga den tillsammans med Ester. Han tänker sig att han själv sjunger första versen som pekar lite bakåt och att Ester, hans dotter sjunger det som kommer framåt. Det som vi inte vet något om tänker Steve. För helt klart kommer det en tid som ser annorlunda ut. Ni som stod här 1920 vet inte vad det är jag ser och jag ser inte vad det är den unga generationen kommer att få se 2050.

Sjön är magisk. Steve tänker på Frälsningsarmén av någon anledning. Att den här låten ska bli en låt som Frälsningsarmén kan komma att plocka upp i ett annat syfte än det syfte som Steve har. Steves syfte är fortfarande vid 54 års ålder att han ska bli rockstjärna och jaga kvinnor. Inga större tankar än så. Och ingen religion som sagt. Men kanske ändå en viss andlighet?

Fan tänker Steve. Det här kan jag lura upp många frireligiösa nissar med och samtidigt kanske bli rockstjärna på kuppen?

Men Steve vet att han inte är någon fin människa. Han är ganska medveten om att han snarare betraktas som en något sjabbig och skäggig tölp. Ja, rentav ganska ful. Kanske schyst men inte fin.

Men fula pojkar får fina flickor.

Det bara är så.

Så till er alla fina flickor.

Rädda mig tänker Steve med ett leende på läpparna och hör här vilken fin låt jag har skrivit!