Kapitel 7 – Blunda nu anno 1997

Steve tittar ut över havet vid Tylösand där han tillbringat så många somrar i sin ungdom.

Jag hinner inte med någonting tänkte Steve. Man springer i ett ekorrhjul och har bråttom som satan. Vad är det vi skyndar oss mot? Steve ser en surrealistisk film framför sig med en kö där den som står längst fram ramlar ner i ett stort hål och försvinner. En efter en. Han ser sig själv skynda vidare i kön som blir kortare och kortare. Vad är det jag skyndar mig mot? Snart är jag över krönet och har mindre kvar av livet än bakom mig. Ändå har jag bråttom. Skyndar jag mig för att ramla ner i ett stort hål? Hur dum får man vara?

Steve kom att tänka på när han, Harry jr och Per drog på semester i Harrys gamla Amazon. 18 år gamla. Det är fjorton år sen nu. Den enda som hade körkort var Steve. Så han fick köra den gamla Amazonen. Fort som satan slängde de upp tältet och vaknade morgonen efter med tältduken hängande över näsan. Allt funkade liksom ändå. Ett tält som rasar ihop är ju bara att sätta upp igen.

Steve tänkte på känslan han hade. De hade köpt Adidas-badbyxor i olika kulörer och låg bredvid varandra och kikade på tjejer. Under 80-talet badade alla flickor topp-less. Så det var fritt fram att flukta. Man låg på mage och solade ryggen ganska ofta om man säger som så. Fan det där kortet på oss när vi går över stranden. Vi var så snygga! Vi var så coola! Vem var det som tog det där fotot på oss? Tiden är obarmhärtig. ”Det häver och kränger och skälver och far. Man tappar längs vägen du vet inte var. Allt det där du skulle göra”. Till slut vet du inte var du är någonstans.

De gjorde en vecka i Falkenberg och Halmstad. Jag kan fortfarande känna värmen och berusningen från nattklubben. ”What a feeling” hade precis släppts och de röjde på ett ställe som hette ”Natti natti”. Vid campingen spelade de Neil Young på gitarr, Out on the weekend. “Think I’ll pack it in and buy a pick-up. Take it down to L.A.” Det var så livet skulle levas. I en folkabuss typ. Bilen full med dricka. Ring i örat och ett hippie-liv.

Steve kunde inte hålla räkningen på alla flickor som Harry jr lurade in i Amazonen. Han minns när han vaknade en morgon och såg bilen gunga. Fönstren var alldeles immiga. Plötsligt upphörde gungandet och han hörde flickan stöna på ett sätt som Steve själv aldrig lyckats få någon kvinna till. Harry ramlade ur bilen och skruvade av korken på en flaska Absolut och tog en rejäl klunk. Klockan var 6.00 på morgonen. Sådan var han Harry. Men, inte ens han klarade av ett sådant leverne med åren. Han slutade aldrig med att tillfredsställa kvinnorna och han slutade aldrig dricka. Men, drickandet blev med tiden något som bröt ner honom.

Harry ja. Nu sitter han i Gellefors tillsammans med Molly. Det har aldrig blivit några barn för dem. Undrar om han kör runt i sin gamla Golf fortfarande? Steve hade nu själv fyra barn. Han och Lena skulle ha tre sa de. Men, det blev en dubbel på slutet. Tvillingar! Steve själv ville tro att det berodde på att han hade speciellt bra löd i bössan just då. Men, när de läste på låg ärftligheten och kopplingen till tvillingar alltid på kvinnans sida. Jaja, men det var en god tanke tänkte Steve.

När blev allt så komplicerat? När blev tiden så kort och när blev det så många måsten? Kraften finns, men det här ansvaret! Att aldrig få sova. Man sitter i en soffa och äter för mycket. Inte mycket rock’n’roll här längre.

Steve blundade.

Är det inte lite vår i luften?

Han ser nu Amazonen tydligt.

Han ser kompisen Per och Harry jr.

Han ser dom där Adidas-shortsen.

Han ser en rutig mage.

Solblekt hår och hud som stramar.

”Han ser allt rinna ut som ett brev i sanden.”

Snart.

Snart….

”Snart, kommer det en vind. Som smeker mot din kind och blåser bort. Den tar tag i ditt hår och torkar bort en tår. Blunda nu, blunda nu, blunda nu…….”.

Blunda nu Steve.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *