Kapitel 4 – Bonden anno 2011

Steve tyckte att världen började bli billig, slafsig, snabb och ytlig. Han avskydde alla vackra bilder på Facebook där folk skålade i dyr Champagne och poserade från sina bästa vinklar. ”Jag önskar att jag var en bonde”, tänkte Steve. ”Att göra något viktigt”. Tänk att slita en dag ute på åkern och se på när solen går ner. ”Köra näven ner i sin jord” och få skit under naglarna. För att sen gå in och sätta sig vid matbordet och i lugn och ro spisa tillsammans med Lena i mörkret. Hur gjorde man förr i tiden? Innan det fanns musikanläggningar och TV-apparater och innan Facebook!? Jag har sett gamla bilder på människor som dansade till ett dragspel eller en fiol. Tänk att tända fotogenlampan och dansa till en ensam fiol. Wow! ”Mindre kan vara mer” tänkte Steve med en ”känsla som hängde i luften”.

En dag ska jag skaffa mig en traktor. En sådan där, vad heter den? John Deere? En gammal traktor liknande den vi hade på Gotland. Som svärfar köpte vid något svagt tillfälle och som aldrig användes. Apropå Gotland. Vad hände där? Vi tillbringade så många somrar i det där huset. Det där gotlandshuset som svärmor och svärfar byggde upp. Barnbarnen skulle springa på ängen och leka sa de. Sen sålde de bara huset! Det var som om vi kom dem för nära jag och Lena. Svärfar började med att stega upp marken för att jag skulle ha koll på ägorna tänkte Steve. Men, på något sätt försvann den tanken med tiden. Nu är det mycket jag vill glömma, men ännu mer som jag vill komma ihåg. Som när jag stod i Stickans lada och tittade på alla tavlor han målade. Han var vass Stickan. Jag är glad för att jag handlade på mig några tavlor innan det var försent. Innan han fick den där stroken.

Eller när vi var nere hos Sanna och hämtade hem de där två katterna. Sanna var en riktigt, självupptagen revolutionär uppvuxen på 60-talet. Hon gillade att slänga ur sig snuskiga kommentarer i förhoppning om att åhörarna skulle bli chockerade och generade. Det krävs mer än så för att chockera en gammal gelleforsare tänkte Steve. Men, det var en fantastisk tid. Världen har ändrats sen dess. När man växte upp funderade man på om man skulle åka till västkusten eller östkusten i Sverige. Nu är allt så annorlunda. Folk drar till Asien, Australien och Staterna utan att tveka. Fan vad liten jag var då. Tror jag var 18 år innan jag kom till Stockholm första gången. Det var som att meta i en vattenpöl och tro att man skulle få napp. Men, ganska ofta skulle jag vilja ha den där lilla världen tillbaka. Globaliseringen har inte bara fört med sig bra saker. Mångfald är väl bra. Men när samhällsvärderingar krockar med religion så blir det inget bra resultat. Då skapas terror. Hur som helst så var Gotland konsten, musiken, böckerna och skapandet för Steve. Jag vill dit igen. Jag vill fanimej skriva en bok! Nej, kanske inte. Men, jag vill göra musik. Hur skall jag kunna göra det när det enda jag gör är att jobba och resten av tiden försöka fostra ungar? Tror det krävs en plan. Kanske se till att bli uppsagd utan att göra någon skandal? Hur lyckas man vara lagom motsträvig så att man kan ta en årslön för att bygga upp en musikkarriär? Får fundera på det. Eller är det försent? 47 år och sen slå igenom som låtskrivare och artist. Går det verkligen? Jag känner ingen sådan i varje fall.

Idag verkar alla försöka stoppa sitt åldrande i något slags dödsförakt. Föräldrar tävlar med sina barn om vem som är snyggast. Med lite silikon kan mamma vara med i matchen. Tävla med intellektet istället era jävla idioter tänkte Steve. Eller hjälp våra barn att hitta något annat än en plastig yta. Folk klarar ju inte av att läsa en sida litteratur längre. Det skall gå snabbt. Och om man inte kommer till poängen inom fem sekunder så slutar man läsa. Jag skall visa dom tänkte Steve. En hederlig bok med riktiga sidor, eller åtminstone korta berättelser. Jag skall skriva sagan om Steve. Det får handla om mitt billiga liv. Ha! Jag förstår att det finns kurser i att ha tråkigt numer. Alfons Åbergs farmor hade rätt. Det är bra att ha tråkigt. Annars blir ju ingenting kul. Jamen, så är det ju!

Steve såg bilder framför sig och tänkte på alla resor ner till Genève. När han tittade ut från planet och såg bilar och människor som rörde sig nere på jorden. Så konstigt, där nere sitter någon och funderar över om deras barn skall klara skolan eller att ta livet av sig. Kanske funderar de på om de har för stora fötter, för stor mage, sneda tänder? Steve tänkte, stor näsa och liten kuk. Det är mitt öde. Det borde vara tvärtom, det förstår ju vem som helst. Men vad fan! Människor utan komplex kommer ju absolut ingenstans. Det finns ingen anledning att ångra något som man inte kan påverka. Däremot kan man ju ångra saker man sagt utan att tänka sig för.

Känns som att vissa saker man sagt är som kulor som viner i luften. Man skjuter och sen försöker man ”springa ifatt de där skotten”. Men, man vet direkt att det är oåterkalleligt. Som t.ex när jag gjorde som jag gjorde mot Molly. Patetiskt av mig att sen komma tillbaka och vara ledsen för att hon gifte sig med Harry jr. Det var ju jag som sköt. Det var jag som var skyldig. Ändå kan jag inte släppa att det är Harrys händer som är över hela hennes kropp. Molly sa, Steve du sitter fast i samma dröm som du hade som liten. Du vill bli popstjärna! Jag sa nej, men tänkte ja! Någon annan får rädda världen. Jag vill vara en underdog och kommer att fortsätta vara det till dess att jag står på den där scenen och till dess att jag hör människor sjunga mina sånger. Kalla mig gärna patetisk, men det är så jag tänker och fungerar.

Jag har jobbat mycket med ledarskap och strategier genom åren på ganska hög nivå. Men, om någon vill veta vilken den ultimata utmaningen är när det gäller ledarskap så är det att försöka tygla ett rockband. Där har jag lärt mig mest. Det kan vara en basist som vill vara gitarrist och en gitarrist som vill stå framför sångaren och en trummis som vill lägga ett antal räkor för mycket. För er som inte vet så kanske det är svårt att följa resonemanget. För er som någon gång spelat i ett band, ni vet vad jag snackar om. Jag är så jävla glad över att jag har det band jag har. Alla har hittat sina positioner. Eller, nästan alla. Pete vet att han skall hålla ihop allt bakom trummorna. Luke fattar var han har sina kvaliteter vid sin orgel. Bruce, du är basist, javisst! Och Ester, du bara sjunger så vackert och sprider glädje. Men, Jerry. Du kanske måste bestämma dig för vad du vill göra med gitarren? Vi kommer liksom aldrig att bli något hårdrocksband. Så Jerry, jag vet inte. Kanske dags att segla iväg mot det du verkligen vill göra?

Jag har en teori. Ju mjukare musik desto tuffare människor. Ju hårdare musik desto mjäkigare människor. En annan teori är att jag tror att dansbandsmusikerna knullade runt hårdare än Rolling Stones. Å andra sidan så var det väl det enda häftiga dessa töntar gjorde under 70 -och 80-talet. Men ändå. Jag säger det här för att ni ska veta tjejer. De pojkar som häver ur sig fel saker och är vulgära är ganska ofarliga. Men, de som säger att de vill ha lite mysigt och busa lite. Dom ska ni akta er för. Det blir fan inget mys, bus eller tedrickande. Det blir något helt annat. Bara så att ni vet.

När det gäller musiker platsar inte hårdrockarna någonstans. De är liksom klara när de har fått stå och kastat med håret och juckat mot mickstativet. Bara snack och ingen verkstad. Ju känsligare texter desto tuffare pojkar och tjejer. “Love hurts, I’m your toy, I’m your old boy”. Sådana rader skriver bara riktiga tuffingar. Så ser i varje fall jag på det tänkte Steve. Det finns visserligen några undantag inom hårdrocken. Måste bara säga det så att inte saker missuppfattas. De här är värda att komma ihåg. De är två, så det är enkelt. 1. AC/DC 2. Thin Lizzy. Men, jag vet inte ens om de banden är hårdrock? Resten är i varje fall skit. Hörde ni det? Resten är skit. Eller förresten, Slash och pojkarna i Gun’s and Roses är ganska sköna. En annan sak att komma ihåg är att Pink Floyd är till för ingenjörer som inte kan dansa i takt. Toto, well. För musiker. Töntar som aldrig kommer att komma någonstans. Om vi skall hitta en referensram för var den verkliga musiken börjar så får det bli Gram Parson. Han har mycket på sin meritlista som han hann med i sitt korta liv förutom musiken. Han knarkade hårt tillsammans med Keith i början på 70-talet. Inte sunt, men intressant och spännande.

Jag vet.

Jag är sjuk.

Skjut mig tänkte Steve.

Någon annan får som sagt rädda världen.

Jag stannar i pojkrummet.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *