Kapitel 2 – Helt borta anno 1990

Molly skakade vattnet ur håret och sa. ”Här vill jag alltid stanna”. Herregud så vacker tänkte Steve. Han rynkade pannan och svarade buttert. ”Jag måste dra imorgon”. Steve hade flyttat till den stora staden och var hemma på besök. Som så många gånger förut slutade det med att han och Molly tillbringade natten tillsammans. Steve kunde inte hålla sig borta från Molly. I och med att Harry jr var upptagen på annat håll så fick han så att säga lite utrymme. Men, någonting hade också svängt i balansen mellan Steve och Harry jr. Harry jr var inte direkt på dekis. Men Steve kände att maktbalansen vridits något till hans fördel. Fotbollsplanen och dansgolvet imponerade inte lika mycket på flickorna längre och då fick Harry jr jobba lite hårdare samtidigt som Steve började komma längre med gitarren. Men, Harry var fortfarande den obestridde kungen i byn. Välhängde Harry tänkte Steve. Som om det inte spelade någon roll.
Steve började bli en person som kom på besök i byn. En person som höll på med konstiga saker som man bara gör i storstan. Han kunde höra bakom ryggen, ”tro inte att du är nåt, tro inte att du är nåt”. Steve körde en del trubadurgig för att kunna betala räkningarna och hade precis avslutat studier på universitetet. Gigen var till att börja med roliga. Han var överraskad över att någon var beredd att betala pengar för det som han tidigare gjort gratis på alla fester. Nämligen att lira låtar på gitarr och skråla. Han började spela låtar som han själv gillade för att långsamt glida iväg mot Sweet Home Alabama, House of the rising sun och Tomas Ledin. Det var när han nådde Tomas Ledin-nivån han kände att han var köpt. Men hemma i byn blev han väldigt uppskattad för alla billiga covers.
På något sätt kände Steve ett större utanförskap än någonsin. Han var inte längre del av byn. Han var nästan betraktad som fin i kanten. Dom skulle bara veta tänkte han. Och nu ville också Molly, vi talar om den Molly, att de skulle försöka. För de som inte känner Molly bör det förklaras att hon är ett bombnedslag av guds nåde. Hon hade hållit Steve vaken många nätter. Ett problem var dock att Harry jr hållit Molly vaken åtskilliga fler nätter. Utöver det kändes det trångt i byn och Steve hade ändå fått till ett bra liv i den stora staden. Molly passade liksom inte in där.
Det här var också en period när musiken började tystna mer och mer. På något sätt orkade inte polarna med det längre. Det började bli tal om hus, bil och familj. Steve ville fortfarande analysera Dylan, Morrison, Young och Springsteen. Men, vem skulle han tala med det om? I byn lyssnade man på Eddie Meduza och Kenneth & the Knutters. Inte riktigt Steves melodi. Och i storstan var det alltså dags för familj!
Fem år har gått sen jag lämnade Långlutan tänkte Steve. Jag är fortfarande vilsen och rastlös. Är jag sjuk? Molly vill, då vill inte jag. Steve tänkte tillbaka på de senaste fem åren. De här åren när man stövlade före i kön och ramlade ut från klubben med tomma fickor. När man ägde Drottninggatan. Han, Leif, Lennart, Ulla och Bengt. Vart har dom tagit vägen förresten? Sitter dom hemma och räknar pengar? Jag skiter i deras nya bilar och hus tänkte Steve. Vi ägde ju så mycket mer när vi öste på hela natten och avslutade med en korv och en Pucko kl 03.00 vid ”Hålet i väggen”. När alla andra gick hem och la sig brukade vi fortsätta med gitarr och sång. Nu orkar inte folk gå ut längre. I praktiken försörjde vi de där snubbarna som skapade konceptet ”Club VG”. En buss som gick från universitetet in till diskoteken i stan. Vi betalade utan att tveka. Varje jävla onsdag i 3,5 års tid satt jag, Lennart, Leif, Ulla och Bengt på den där bussen. Det kunde vara tenta kl 08.00 torsdag morgon. Vi var där ändå! Och nu ber samma personer mig dra ner volymen när man vill spela upp en ny låt. Vart är vi på väg? Vad är det för krafter som driver människor isär som Leif så vackert sjöng. Ja, vart?
Avseende musiken hade Steve börjat klinka på en låt om Bergslagen, en vals. Han hade lyckats lura med sig en dragspelare från Västerås som var lite småkändis i Lasse Åbergs filmer. De hade gjort ett par tagningar och låten kändes riktigt bra. Första raderna gick ”jag kryssade mellan gruvhål i svarta gummistövlar och malmen glittrade i solen”. Kan bli nåt tänkte Steve. Jag tror att jag kommer från milor, furor, gäddor och vass. Kanske för att jag spisade Dan Andersson till frukost under mina första levnadsår.
Det är så många som sitter i bilar med livstidsgaranti. ”Låt aldrig livet bli nåt ni bara kör förbi”.
Det var vi som var ”helt, helt borta”.
Molly, jag drar nu! Vi ses längs vägen.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *