Kapitel 11 – En hamn, två hjärtan anno 2003

”Som två droppar faller vi ner i vattnet” tänkte Steve. Han och Lena badade nakna i Renälgen. Det var natten före midsommarafton och barnen hade somnat. De hade som vanligt tutat i sig lite för mycket vin. Men, de var trots allt på rätt sida och humöret var glatt. Fan vad jag älskar dig Lena tänkte Steve. Fast det hade han inte mod att säga högt. Han kunde sjunga låtar om det, men han kunde inte säga det. Han tog i så att han blev alldeles generad och sa till slut.

-Jag tycker om dig.

Såja.

Nu var det klart.

Lena blev tårögd av att Steve överhuvudtaget sa några som helst ömhetsord. Hon blev jätteglad och svarade utan att tveka att hon älskade honom.

Steve undrade vad som var fel med honom. Om de orden gjorde henne så glad. Varför kunde han inte visa oftare vad han tyckte och kände? Varför kunde han inte säga de där orden?

Jag.

Älskar.

Dig.

De var äldre nu men ännu starka. 38 år är väl ingen ålder? Den tidigare generationen hade börjat falla bort en efter en. Det fanns inte längre någon mormor, morfar, farmor eller farfar. Kompisar som gift sig hade redan hunnit med att skilja sig. ”Människor försvinner, människor går isär. Men, jag lovar att jag stannar här”, tänkte Steve.

Den här sjön är enorm. När man står vid stranden känns den ibland som ett hav. Renälgen.

Steve kände sig upprymd och barnslig.

Han skrek.

”Se upp där nere här kommer jag!” och kastade sig i sjön. Det blev värsta magplasket. Men, det gjorde inget.

Vi är ett nu.

Våra hjärtslag slår i takt i sommarnatten.

Den här stjärnhimlen.

Den är så stor och magisk.

Vi är så små.

Han tittar på himlen och säger.

Ser ni mig?

Ser ni att jag kommer härifrån?

Kommer ni att minnas mig?

Eller är allt bara nu?

Imorgon är det midsommarafton.

Då ska jag bli riktigt full, tänkte Steve.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *