Kapitel 12 – Klockan klämtar(Glöggen smakar Punsch) anno 2016

Steve stod på bilfirman och pustade ut. Det var den 20 december och julafton låg några dagar bort. Han var helt slut. Det här året tar priset tänkte Steve. Han hade fått kicken från bolaget BBA i somras. Nu hade han börjat köra ett eget företag och av en slump sprang han på Ralf och Reinhold. Eller Raffe och Relle som de var mer kända som. Utöver Raffe och Relle jobbade även Relles syster Angela på bilfirman.

Steve hade jobbat hela dagen med Raffe och Relle och kände sig totalt urblåst och funderade på om han överhuvudtaget skulle komma att klara julen. Diskussionerna hade böljat fram och tillbaka. Affärer var något man i princip gjorde när det kändes rätt enligt Relle. Det här med analys och eftertanke var bara tråkigt. Och när de var på väg att hitta någon form av struktur så raserades allt till slut med de förlösande orden ”det har gått bra förut”. Relle var en levnadsglad herre med smak för det ljuva livet. Han rökte, drack och käkade gott. Han hade så många bilar på gården att han knappt fick plats själv. Raffe var en ilsken men snäll före detta boxare. Han hade alltid ett ess i ärmen om han inte fick sista ordet. Och det var att han visste att han kunde spöa i stort sett vem fan som helst. Fysiskt alltså. Steve funderade många gånger om han skulle ta sig levande ut ur konferensrummet. När Raffe inte höll med så fick han den där boxarblicken. Det var många gånger Steve trodde att han skulle få sig en snyting. Angela bakade jättegoda bullar och var en jävel på att koka ägg. Det var liksom inga krusiduller inom firman. Firman heter för övrigt Blytunga bilar. Och det var minst sagt ett blytungt gäng som drev den.

Steve hade gått från de fina konferensrummen i Zürich in till en levnadsglad glädjestrålande Relle och en livsfarlig gammal boxare Raffe. Och en varm och snäll Angela. Men Steve kände att han hade kommit in i värmen igen. Han älskade varje minut. Han var tillbaka i omklädningsrummet. Han satt inte och läppjade vin längre. Han drack som på den gamla goda tiden. Och vilka affärer de gjorde! Det bara small! ”Det har gått förut” sa Relle och köpte upp ett nytt företag. Sen köpte han en ny Porsche bara för att han kunde.

Men just idag var Steve sliten. Han satte sig i bilen och lyssnade på Chris Rea, ”Driving home for Christmas”. Steve tänkte på alla fantastiska Hollywood-filmer han sett avseende julen. Det var alltid en massa människor som samlades och hade trevligt ihop. Själv tyckte han mest att han sprang omkring och stressade för att hinna med. När han stressat färdigt var julen över och han var tillbaka på jobbet innan han hann blinka. Men i år skulle han försöka att ge sig på en riktig jul. Den julen skall från och med nu alltid börja med en öl på Coco Green. På med en stickad ful tröja och sen ett glatt humör.

Lena och Steve bor numer ensamma tillsammans med hunden Fralle i ett alltför stort hus. Men när julen kommer är det bra att ha lite svängrum. Då fylls huset med barn och fest. Numer vuxna barn.

Raffe, Relle och Angela har tagit mig in i värmen tänkte Steve. Livet ser annorlunda ut idag. Jag lever, jag finns och jag har bandet. Borta är de stora bolagen och den yta som man finner på en flygplats. Jag kan vara utan flygplatser tänkte Steve. Tror jag ska fila lite mer på den där låten om den där backen där faktiskt både han, Relle och Angela lekte när de var små. Vilken tillfällighet! Nu jobbar vi ihop. Hur många ungar har inte cyklat upp och nerför Långlutan för att bada alla varma sommardagar? Men hur stor är sannolikheten att jag, Relle och Angela skulle ha sprungit runt där vid ungefär samma tid i den där lilla byn? Och Angela var så förtjust i Harry Jr. Steve kommer ihåg att Relle var orolig varje gång Angela och Harry Jr var ensamma. Steve förstod den oron. Han förstod också varför Angelas ögon glittrade när hon tänkte på Långlutan. Någonstans tänkte Steve att det var mer än backen hon såg. Ja, herregud Harry. Fan jag saknar dig också. Och Raffe var väl inte ens född vid den tiden.

-Steve! Skrek Relle från andra våningen.

-Ja?

-Raffe, Angela och jag tänkte ta en stänkare så här innan jul. Du ska inte ha en du också?

Ja vad fan tänkte Steve. Bilen får stå kvar på bilfirman en stund till. Helgen är lång.

-Du vad hände med han Harry Jr egentligen frågade Relle?

Steve såg oron i Angelas ögon. Jag kommer inte att säga något tänkte Steve. Det som varit har varit.

-Han dog för några år sen. Lite för mycket dricka tror jag. Han höll samma tempo hela vägen. Kvinnorna i Jellefors har haft sorg sen han gick bort. I ögonvrån såg han även att Angela såg lite ledsen ut.

Men ledsamheterna byttes snabbt till glädje som alltid.

Inom några minuter var det allsång.

”Nu när natten tänder stjärnor. Och när julen är på väg. Och jag sitter här i bilen. På väg hem, på väg hem.”

Men Steve var inte på väg hem.

Inte än.

Men snart…

Kanske…

-En till frågade Raffe?

-Ja, svarade Steve.

Steve såg tändare och mobiltelefoner glimma i mörkret. Det var helt mörkt i rummet. Bara Angelas, Raffes och Relles mobiltelfoner lös i natten. Det var jul. Ho, ho, ho. Ho! Allsången steg mot taket.

”Och vi lägger ett år bakom oss. Ett år som aldrig någonsin kommer igen. Och glöggen smakar Punsch”.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *