Kapitel 13 – Min röda Mustang anno 2018

”Man måste inte bli stor. Man blir inte större av det”, tänker Steve.

Steve var jävligt irriterad på att han råkat höra ett samtal mellan några gamla vänner.

Steve, han ”borde sluta leka nu”, sa dom. Steve tänkte, ”jag har precis börjat ju”. Han såg alla plastiga människor gå runt och bli ”bländade av sin egen spegelbild. Man vill vara som alla andra. Men den vägen vill jag inte vandra”, tänkte Steve.

Ok. Så nu har jag gjort den där låten. Den där låten som folk gillar. Eller förresten, inte gillar utan älskar. Som folk vill tala om. Som folk vill relatera till. Som man vill göra till sin egen. Så varför händer inget nudå? Varför får jag de där blickarna tänker Steve? Vad är det som är fel? Varför spelar man inte låten mer i radio eller TV? Varför bryr sig inte någon om alla de som faktiskt älskar det vi gjort?

Steve ser framför sig hur Eva dansar runt till en låt hon precis har hört på radion. Men bredvid står den coola journalisten och talar om för henne att det är fel låt, fel text, fel band, gör rätt gör om. Så nu sitter hon ledsen och lyssnar på en amerikansk rapp som smakar tvål.

Allt det här är bara ger bränsle åt en underdog, tänkte Steve. Skönt att få slå underifrån igen. Vi ska visa er. Vi ska fortsätta leverera låtar som man inte kan stå emot. Långlutan är ett tåg. Hoppa på det eller bli överkörda. Men, det kommer att komma fler humlor som kan flyga. Fler låtar och fler tåg. Jag förstår att det är svårt att tro att några kontorsråttor på över femtio bast skall kunna leverera poplåtar som håller. Att vi börjar gasa när det är meningen att vi ska somna in i sofforna. Det måste vara jobbigt att ta in. Men musik är fantastiskt. En bra låt är en bra låt. Och vi skall igenom tänkte Steve. Vi tänker ta med oss alla de människor som gillar oss och se till att vi får den plats vi och dom förtjänar. Allt kan inte vara till för några snorungar som sätter på varandra i Paradise hotel, Idol eller vad fan det nu är som pågår.

Jag ska fan starta en klubb. En klubb fylld av musik. Vi ska bara spela våra egna låtar. Sen ska vi bjuda in musiker att lira med oss. Om inte förr lär väl musikeliten släppa ner garden och lira med istället för emot. Men framförallt skall vi göra något för ”vanligt folk”. För alla dom som det coola etablissemanget glömt bort för länge sen.

Lena började bli orolig för Steve.

-Steve ta det lugnt. Det är ingenting som springer ifrån dig.

– ”Var inte rädd bbbbaby, jag går ingenstans. Jag ska bara upp på scen. Jag tror att det här kan vara min chans. Jag tänker hitta något. Något som är bara mitt. Och jag tror att det har tre ackord. Och jag tror det skär rätt genom hjärtat ditt”.

Jag ska fan köpa en gammal röd Mustang. Sen ska jag glida nerför Storgatan. Bara lira Punsch i stereon.

Eller också drar jag till Mabass i Karlskoga och köper den där Telecastern som han i Perssons pack ägde tidigare. En Telecaster 1976. Dyr. Men, värd sin vikt i guld.

Bil eller gitarr?

Bil eller gitarr?

Bil eller gitarr?

Men va fan! Klart det blir en gitarr!

Här kommer jag.

Jag vet att jag sitter fast i en dröm jag haft sen jag var liten.

Men vilken dröm sen.

Inget lyser starkare än den där gitarren i skyltfönstret, inget!

En, två, tre, fyr. Let’s go!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *