Kapitel 14 – Hinken anno 2018

Men vad är nu det här? Det där ska inte vara där.

Steve var orolig för sitt liv kanske för första gången någonsin. Är det the big C på gång? Han hade varit hos läkaren som sa att det där måste röntgas och kollas upp. Nu var han i limbo. Sommaren var stekhet och han hade precis klivit på semestern. Det borde vara party, party nu. Istället satt han och tänkte på en Bucket-list. Om det här är fel så kan ingen hjälpa mig. Han tänkte att Lena såg stark ut. Han fick en bild framför sig där han på något sätt skulle kunna lägga huvudet mot hennes bröst och låta hennes hjärtslag pumpa liv genom hans öra. Han försökte trycka undan känslan av att han kanske var riktigt sjuk. Men det gick inget vidare. Han kom att tänka på sin gamla mor och far som satt uppe i stugan. De började bli skraltiga och nu kanske han också var på väg att bli riktigt sjuk. Eller var han bara nojig? Han började skriva låtar för att skingra tankarna. Det kändes inte bra, men det lät bra.

Han hörde hur Lena öste på med symaskinen inne i stugan. Hon tror på saker på riktigt tänkte Steve. Hon gör saker för att det är roligt. Syr och stickar så fina saker. Ofta syr hon fina saker just till Steve. Och han är som vanligt ganska otacksam. Han borde bry sig mer. Steve tänkte, ”genom alla år har hon räddat mig. Men jag undrar nu om inte lyckan har vänt bort sig”.

Hur som helst var det VM-final i fotboll och han gick upp till mor och far för att titta på matchen. Han satt där och tänkte att det nästan var som när han var liten grabb och tittade på TV tillsammans med dem. Men det hängde flera mörka moln över huvudet på honom. Var han sjuk och hur länge hänger morsan och farsan med? Han försökte hänga kvar i känslan av att vara liten igen. Och ”för ett ögonblick var han tillbaka igen”. Jag stannar här tänkte Steve. Han ville inte oroa någon förutom Lena. Så ingen visste om att han egentligen var livrädd.

Fan ska jag gå samma väg som Harry jr nu? Jag har ju precis börjat med allt jag vill göra. Blir det inte mer?

Veckan efter gick Steve till urologen och fick svaret att det inte var något farligt. Faran verkade vara över för den här gången. Men lite av en skräck hängde kvar. Lena, det är nu vi måste leva våra liv. Vi kan inte skjuta på något tills imorgon. Vi har så mycket pensionspengar sparade och vi är fortfarande tillräckligt starka för att resa och hitta på saker. Jag vill få fart på vår klubb också. Namnet började klarna. Vi kallar det för Club Punsch. Vi ska göra det som ingen orkar längre. Vi ska ta över flaggan från de gamla hjältarna och skapa en riktig mötesplats för musiker och andra gamla huliganer. No more shit i konferensrum och annat skit där man skall stressa upp sig för något som ingen kommer att bry sig om i framtiden. Jag ska fylla på min hink och sen ska jag börja pricka av listan.

Han tittade ut över Renälgen. Den här ”sjön känns stor som ett hav. Jag har suttit här i trettio års tid och undrar vart allt blev utav. Vi jagade och slet och det var bråttom förstås. Det var hus som skulle byggas upp. Det var barn som kom och dom gamla gick. Jag körde på utan att någonsin säga stopp”.

Jag lever tänkte Steve. Jag tänker leva ett tag till. Jag ska göra fler låtar. Jag vill få ihop en fullängdsplatta som håller rakt igenom. Känns som att det finns några låtar som håller. Fullmånefeber, Blunda nu, 1000 starka vindar och nu Hinken. Det var som vanligt Luke som hjälpte till med titeln. Han är bättre på titlar än vad jag är tänkte Steve. En rolig jävel är han Luke. Jag tror att jag har en hygglig intuition själv. Men jag har nog aldrig träffat någon med bättre intuition än Luke. Han är överallt och när man minst vill det tutar han i den där jävla trumpeten. Men så kommer han plötsligt på en fullständigt briljant idé. Luke funderade på att flytta till USA. Det kommer aldrig att ske tänkte Steve. Inte nu när Club Punsch kommer att köra igång. Steve kom att tänka på en sak som Luke sa till honom för ca 15 år sedan.

-Steve, du är en sån där projektpolare.

-Hur då menar du? Sa Steve.

-Du är värsta polaren när man håller på med ett projekt tillsammans. När projektet är över seglar du iväg någonstans och sen kanske man inte hör ett ljud av dig på flera år.

Luke sa det inte på något elakt vis utan mer som ett konstaterande. Och Steve som är lite rubbad blev inte heller förolämpad utan tänkte krasst. Jamen så är det ju. Vilken skit man är egentligen.

Hur ska vi då lösa det här tänkte Steve? Vi får väl starta ett projekt som aldrig tar slut. Då hänger vi ju också ihop hela vägen. För att skapa ett sådant projekt måste det finnas så mycket passion och hjärta att man aldrig tröttnar.

Vad kan det vara?

Får gärna vara lite party. Gärna lite sex, drugs and rock´n´roll.

Sexet får vi nog ta bort. Vi är för gamla. Droger funkar inte på oss. Vi är ju mer gamla pilsnergubbar från en dålig svensk film inspelad på 40-talet. Men rock’n’roll och pilsner är ju inte heller helt fel.

Svaret var lika enkelt som självklart.

Club Punsch.

Jag älskar dig Luke.

I varje fall så länge som Club Punsch finns kvar……

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *