Kapitel 15 – Såna tider anno 2002

Steve, det är inte du som äger stan längre. Klubbarna och krogarna har glömt dig för länge sen. Som om du nu någonsin har ägt stan.

Steve åker ner i hissen vid Worldtrade Center i Stockholm. Det är juli månad och snart ska han kliva av och ta semester. Det är hett som satan och han ser sig i spegeln. Han ”känner sig allmänt vissen”.

Det är bara barn, familj, huslån, jobb och karriär. Karriär? Vad är det för skit? Steve skulle inte göra någon karriär. Om någon sådan karriär skulle göras så var det som rockstjärna. Och han är så långt ifrån det som han kan komma. Nu har han istället en tunn trenchcoat slängd över armen. Han har lyckats hålla sig undan från slipsen i varje fall. Kanske inte mycket till rebell, men ändå något slags statement. Men Steve känner sig köpt. Han har gått i spåren av alla fyrtiotalister som har proppat igen det mesta av de vägar som finns. Och de där gubbarna har de fulaste kostymerna, de fulaste slipsarna och lyssnar på den sämsta musiken. Jag vill aldrig bli som dom. Ändå känns det som att jag börjar likna dom.

Han kom att tänka på när han, Carolina, Harry jr och Funky ”ramlade ut från klubben med tomma fickor och ett gapskratt”. Var det typ 1989? ”När dansgolvet kokade natt efter natt efter natt”. Fan han kom att sakna Carolina. Det blev ju Lena till slut. Men ibland dyker Carolina upp i tankarna trots allt. Han brukar se henne ibland men hon ser aldrig honom. Känns lite som den där Human League låten Louise. Hello Louise, remember me? Should we part or stay a while? As if we were still lovers. Enda skillnaden är att Steve istället brukar gömma sig för henne. Han skäms fortfarande för den där kvällen när han lämnade Carolina ”bland fimpar och flaskor i hennes mammas kök”. För att springa ner i gränden tillsammans med Harry jr och Funky. Funky gick runt och sparkade på varenda lyktstolpe som fanns så att de slocknade. När de sen kom hem till studentlägenheten knackade de med en hammare i elementen så att hela hyreshuset vaknade.

De hade nämligen tidigare hört från Greta som bodde i ett av studentrummen att ”någon knackade i elementen så att hon inte kunde sova”. Greta var en person som levde ett stillsamt liv trots att hon bara var 21 år gammal. Hon satt hemma och la pussel i lägenheten. När Steve insåg att man omöjligen kunde lista ut varifrån knackandet kom hade han börjat ställa klockan på ringning för att gå upp mitt i natten och knacka med hammaren. Han var lite av en sadist. Men, det var bara så jävla roligt. När de åt frukost i studentkorridoren spelade han alltid helt ovetande och förstod inte vem det var som höll på och knackade i elementen?

Just den här kvällen hade ju även Harry jr kommit på besök. Och Harry tyckte ju inte direkt att det var mindre roligt. Funky, Harry och Steve var nu skitfulla och kom på att det troligtvis var ännu bättre att smälla på trappräcket i järn ordentligt. Så kl tre på natten står nu Steve och Funky och tittar på Harry som hamrar så mycket han orkar på trappräcket. Det ekade i huset och lät som att stå i klockrummet vid Notre Dame. Funky och Steve skrattade så att de knappt kunde stå upp.

Plötsligt rusar Greta ut i trapphuset rufsig i håret med pusselbitar ramlandes bakom sig och skriker på bred småländska.

-Du är ett kräk Steve!

-Men, jag har ju inte gjort något, sa Steve och tittade på Harry. Väl medveten om att det var han som var hjärnan bakom djävulskapen. Det hade ju förstås Greta också listat ut.

Det hela innebar att det var ”game over” för den här gången. Harry, Funky och Steve tog sig en sista stänkare. Sen smet Harry över till Greta och försonades med henne på det sätt som bara Harry jr kan göra. Dagen efter sken Greta som en sol och gick lite lätt hjulbent.

Funky och Steve kraschade i soffan.

Innan Steve somnade kom han att tänka på att han lämnat Carolina och faktiskt glömt bort henne.

Steve rycks tillbaka ifrån sina tankar och stressar vidare mot tåget.

”Carolina jag hoppas att du ännu är den där flickan som ser igenom allt som lovar mer och lämnar åter hundratusenfalt”.

Men då var då och nu är nu. Steve har lite fredag i blodet trots allt. Han har köpt några burkar och sprätter upp en öl. Han är på väg hem. Passerar Västerås och Arboga. Han vet att i farstun står fyra barn som vet att pappa vill ha ett glas vin. Och Lena hon har gjort sig jättefin. Hennes ögon är gröna hennes hjärta är rött. Hon väcker känslor hos mig som jag trodde dött. Åren har gått men ikväll är vi unga. Vi kysser varandra jag känner hennes tunga. Slingrande som en gokartbana. Hal och snabb som en vattenrutschkana.

Det var såna tider. Men Lena, du ger mig fredag i blodet. Och nu kokar det tänker Steve.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *