Kapitel 16 Bort – anno 1980

Punsch

Ester och Steve i Provence. Laddar för Sagan om Steve part 2.

Publicerat av Punsch Lördag 6 juli 2019

Bort – Akustisk version

Harry, Molly och Steve satt och lutade sig mot muren. Harry böjde sig fram och sa ”ingenting är för evigt och tack gode gud för det. Jag vill bort från den här hålan. Det måste finnas någonting mer att se”. Steve gillade att hänga vid muren framför kommunalhuset. Utom när ”Skat-Pelle” satt där och skruvade av korken på kvartingen. Han var säkert ganska ofarlig Skat-Pelle men han hade dom ondaste ögon som Steve någonsin tittat in i. Nu satt dom trots allt där och det var för tillfället deras mur.

Till slut blev det lite tradigt så dom gick upp över torget vidare in på Domus en stund. De började att bläddrade bland LP-plattorna. Steve fick tag på en LP som han läst om i Expressen. ”Musik för miljonärer” med Eldkvarn. Steve köpte plattan rakt av. Sen spelade de formligen sönder den. En av de låtar som spelades flitigast var ”Nere på klubben”. Steve tänkte att han en dag skulle ha en egen klubb. Men en egen klubb i Gellefors är väl inte möjligt? Det bor för lite människor här. Det som fanns var Folkets Hus och en pizzeria, Pizzeria Catanzaro. Där brukade Steve köpa en Cuba-Cola och äta tre kilo pizza-sallad för att få valuta för pengarna när han köpte en pizza.

Steve och Harry satt och snackade om att det var några tjejer ”utifrån” som skulle komma till parken i helgen. De var väldigt exalterade. Steve frågade sig varför Harry var så exalterad. Han hade ju Molly som var den vackraste kvinnan i världen enligt Steve. Steve såg på Mollys mun och tänkte ”om jag får kyssa dig nu så kommer jag aldrig nånsin mer att be om någonting mer här i livet. Men med Harry bredvid var det ingen bra idé”. Hur som helst så var det en stor sak att några skulle komma ”utifrån”. Det hände kanske tre gånger under loppet av fem år. Och de tjejer som kom kunde se ut i princip hur som helst. De var ändå utifrån och då jävlar var det andra grejer! Steve hade köpt en blå manchesterkavaj som han tänkte ha på sig på lördagens dans. Men dansen i parken var inte förrän imorgon. Nu var det fredag och då fick det bli en påse bilar, Bosse Larsson och Nygammalt kl 20.00 tillsammans med mor och far. Då borde drickabacken vara påfylld. Gäller att snabbt nypa en god dricka. Morsan envisades med att köpa någon besk skräpdricka som hette Havanna eller liknande. Den blev alltid kvar till slut. En päronsoda kanske jag kan få om jag har tur tänkte Steve. För övrigt så var morsan stenhård avseende drickabacken. Max en dricka var. Något annat hade man inte råd med. Det hade alltså ingenting med hälsan att göra. Det handlade om kostnaden och vad man hade råd med. Det sa i varje fall morsan när man frågade. De själva gjorde hemgjort vin som dom pimplade ur dunkar. ”Vin de la Maison”. Steve brukade slanga ur några flaskor när mamma och pappa inte såg. Så skulle han göra imorgon innan parken också.

Nu satt dom i varje fall på torget och väntade på att något skulle ta dom bort. Vad skall ta oss bort tänkte Steve? Känns som om vägen redan är utstakad. Det blir 519 och valsverket sen får man jobba tills pensionen. Harry tjatade om att han skulle till Staterna. I början trodde verkligen Steve att Harry skulle dra. Men med tiden blev det mer och mer klart att Harry inte var på väg någonstans. Inte för att Steve såg ner på Harry. Det var mer ett konstaterande. Harry var fortfarande Steves stora hjälte. Omklädningsrummets kung, Harry. Det var bara det att det började bli trångt i byn. Det började bli ben mot ben. Steve ville se något mer på riktigt. Han började också förstå att Harry egentligen var rädd för att dra från byn. Det var Steve också. Men Steve var liksom inte någon i byn på samma sätt som Harry var. Någon gång hade Steve även lovat sin mamma att han inte skulle fastna.

Steve läste ”New Musical Express” och andra poptidningar. Det hade han gjort sedan han var tio år. Han hade affischer på väggarna med alla rockhjältar. Bowie, Springsteen, Neil Young och innan det Sweet och alla glitterband. Punken med Sex Pistols och Ramones. Ahhhh! Han trodde att det kanske fanns en chans även för honom att sätta på sig lite glittriga kläder och platådojor men det var svårt att hitta såna kläder på Raffinett i byn. Eller rättare sagt helt omöjligt.

Dom satt på torget och plötsligt såg Steve hans pappa komma förbi på cykeln. Fan tänkte Steve han har alltid de fulaste mössorna man kan ha. Nu hade han till och med en jävla hatt på sig! Eller snarare en pälsmössa som såg ut som en igelkott. Harry började veva med armarna och ropade ”Hej! Det där var en fin hatt!”. Steve gömde sig snabbt. Han skämdes. Senare i livet skulle han komma att skämmas för att han skämdes då. Farsan var ju egentligen hur cool som helst. Men inte just där och då. Han var en stadig och rejäl person som man alltid kunde luta sig mot. Han förstod absolut ingenting av den nya musiken och livet som rockstjärnorna levde. Men, vem gjorde det i hans generation? Steve kommer ihåg när farsan blev fullständigt galen på Steves äldre syster Anna som lyssnade mycket på Nationalteatern. Nationalteatern var rena drogpropagandan tyckte farsan. Men hela världen rasade till slut ihop när han hörde Finn Zetterholms ”Folklår” strömma ut ur syrrans stereo. Finn var ju en etablerad fin artist som nu valde att sjunga diverse snuskvisor! Plötsligt gick alla runt och sjöng ”In kommer far full som han var.. ”etc. Inte så jävla konstigt att farsan fick lite problem att få ihop den nya tiden. Bör väl tilläggas att det mesta till slut rann av honom och med tiden blev han lika tokig som Steve var. Eller kanske ännu vildare. Hur som helst var och är han en cool gubbe. När Harry ropade tjoade farsan tillbaka glatt. Steve hade som sagt gått och gömt sig. Den där hatten tänkte Steve senare i livet, på ålderns höst, den där pälsmössan skulle jag vilja ha idag. Kanske på klubben? I en… pälsmössa….. som ser ut som en …igelkott! Om jag inte får ligga då tänkte Steve. Då lär jag aldrig få det.

Nere på klubben. En klubb.

Harry ropade.

-GAIF har match nere på Gällevi! De börjar om tio minuter. Har vi tur så kommer bröderna Jonsson att gå bananas. De möter ett Örebrolag. Rynninge tror jag det är. Då brukar det bli blodbad och slagsmål. Steve slängde trumpeten på ryggen och kastade sig upp på cykeln.

Sagt och gjort. Ner på matchen.

Mycket riktigt slutade det med att Örebroarna låg och rullade på gräset. De nästan grinade innan de kom in i bussen och tillbaka till Örebro igen. Hur det gick? Inte en aning. Det var inte det viktigaste. Vilka som vann matchen var tämligen ointressant. Örebroarna fick spö, alltså på riktigt. Det var det enda som betydde något.

Steve tänkte. De där bröderna de tar ingen skit. Det tänker inte jag heller göra.

Jag tänker göra som morsan sa. Jag tänker ta dom när dom kommer.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *