Kapitel 18 Du har en vän – anno 2015

Steve står med ett gammalt foto i handen. Det är han och Carolina som står uppe på taken utanför stan på Öst. Carolinas hår flyger och far i vinden. De använde en självutlösare minns Steve. Carolina står lite längre bak på sitt tak och Steve på sitt. Steve funderar på vilket år det kan ha varit? Han tänker tillbaka på alla gånger han sprungit upp på det där taket. Han brukade slå ihjäl många timmar däruppe. Framförallt när saker började bli för jobbigt. Som den där gången när han bara ville fly bort från allt. Han ville bort från föräldrar, familj och till och med vänner. Han satt bland måsskiten och kastade sten när han hörde en sång bland betongen. Allt var kallt och hårt och det här måste ha varit i slutet på 80-talet. Sången han hörde andades vår. Den bröt ner all tristess, all industri, all inskränkthet och igenom all skit. Den kändes som vägen ut.

Det var en flicka som sjöng. Hon stod på ett annat tak men Steve kunde inte lokalisera vilket tak det var. Sen såg han henne stå på taket till vänster. Steve ville inte skrämma henne, eller också var han bara rädd. I varje fall gömde han sig och lyssnade på sången. Hon var mörkhårig och kortklippt. Lite av en pojktjej. Ganska tuff jeansjacka, en Lee. Men hon sjöng som en liten fågel. Med en stämma som gjorde att man fick svälja flera gånger. En röst som gör att gamla män blir förälskade igen tänker Steve. En röst som läker. En röst som aldrig kan skada.

Steve sprang uppför trappen i tre steg varje kväll för att lyssna och titta på Carolina. Tredje kvällen tog han mod till sig och ropade.

-Hej!

Carolina log lite snett och svarade.

-Hej.

Hennes gröna ögon borrade sig in i skallen på Steve.

Hur länge stod vi och talade med varandra den där kvällen?

Steve föreställer sig att han sträcker ut en hand över taken så långt att Carolina kan nå honom. Men den kvällen talade de bara med varandra över taken. De började till slut att träffas förstås. Det finns krafter som raderar all rädsla. Det måste ha varit kärlek tänker Steve. Steve minns hur allt till slut sprack. Hur han lämnade Carolina i hennes mammas kök. Han lämnade Carolina för att ge sig ut i natten tillsammans med Funky. Hur dum kan man vara tänker Steve. Sen en dag var hon bara borta. Och då kom först stormen, sen kom regnet, sen kom ingenting.

Jag skulle alltid bli färdig tänkte Steve. Jag skulle göra klart. Vad var det som var så viktigt egentligen? Klar med vadå? Livet?

Ibland har Steve sett Carolina i mataffären. Men han törs aldrig gå fram. Han hör den där jävla låten ”Louise” i huvudet. ”Hello Louise, remember me. Should we part or stay a while. As if we were still lovers?”. Men fan heller, Steve är bara feg och vet inte vad han skall säga. Han går inte ens fram. Han gömmer sig. Han undviker.

Men han drömmer.

Han är tillbaka vid taken nu som en äldre man. Sist han var här var han en pojke, eller en yngling. Med så många drömmar, så mycket han ville göra, med en sån fantastisk iver. Din stund på jorden Steve…

Nu är allting borta. Bara taket är kvar. Och det där gamla kortet förstås med ditt hår som flyger och far. Jag går dit nu. Det vi vill kan vi få. Allt vi behöver göra är att ställa oss upp på tå.

Möt mig i natt. Du vet vart du ska gå…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *