Kapitel 20 Regnet faller uppåt – anno 1995

Ajaj! Harry sitter i bilen på väg bort från Kopparberg. Klockan är 5.30 på morgonen. Bilarna bländar honom och det gör ont. Han har haft en affärsmiddag kvällen innan. Han sålde in ett ganska stort tonnage med stål till en kund. Men den här affären kostade mycket. Det var det gamla vanliga upplägget. Försök att få kunden att hinka så mycket öl och äta så mycket gott det bara går för komma till ett läge där de inte kan säga nej till affären. Men det kostar att sälja på det sättet. Det har för Harry inneburit att han själv också måste hänga på i drickandet. Och när Harry dricker….

Molly hade ringt på kvällen för att förhöra sig om att allt var lugnt. Enligt Harry där och då tyckte han det var hur lugnt som helst. Men det var allt annat än lugnt. Kunden blev askalas och fick köras hem i taxi. Men Harry själv är inte den som går och lägger sig när det är fest. Det var dans och tjoande och sen kom hon in genom dörren och gick rakt fram till Harry.

-Hej jag heter Lisa, sa hon.

-Harry, sa Harry.

Sen gick autopiloten igång. Harry hittade på historier om allt möjligt. Att han var med i svenska landslaget i fallskärmshoppning och att de var i Kopparberg på läger. Finns det ens ett landslag för det tänkte Harry? Lisa tyckte nog att det var lite konstigt att han var på ett sådant läger och samtidigt var ute ensam på byn kraftigt berusad. Men Harry kunde konsten att fabulera. Han hade ett annat spår också som brukade gå hem avseende raggningsrepliker. Han brukade inbilla kvinnorna att hans farbror hette Lennart Hyland. Det funkade alltid.

-Menar du den Lennart Hyland? Hylands hörna?

-Jajamen, sa Harry.

Sen gick han på med alla möjliga berättelser om julfirande och semesterresor tillsammans med Hyland. Hur alla kändisar flockades runt Hyland och Harry.

Det var ju bara meningslösa lögner. Men på något sätt infann sig alltid en känsla av att kvinnorna började lita på Harry efter lite tokprat. Men Harry var ingen man att lita på.

Harry brukade alltid skaka av sig sina fruntimmersaffärer. Men det var något speciellt med Lisa. Hon var liksom inte den där tjejen som man bara blåser och glömmer. Harry satt i bilen och kände sig förälskad. Ändå hade han smitit så fort han bara kunde. Tur att inte snutarna är vakna tänkte Harry. Han hade definitivt inte klarat att blåsa som läget var nu.

Lisa bodde i en liten fin lägenhet i centrala Kopparberg. Hon hade berättat om sitt liv och att hon funderade på att börja studera till sjuksköterska. Allt hon gjorde var fint på något sätt tänkte Harry. Hon virkade och pysslade. Hon till och med la mattfransarna rätt. Det fanns inget som blänkte eller var för mycket i hennes lägenhet. Det var bara. Ja hur var det? Det var… mysigt. Men Harry är ju ingen mysig kille. Hur går det här ihop tänkte Harry? Fula pojkar får fina flickor kanske? Harry hade jagat och jagat så länge att han inte visste vad han sökte. Varken när det gäller kärlek eller jobb. Nu hade han kanske hittat den rätta och då drar han bara? Ska jag vända bilen och börja om? Nej, Harry rullade vidare mot nya mål.

Hon skulle nog inte göra sig så jättebra på banketten tänkte Harry. Och till helgen var det just en bankett i Stadshuset. Men varför ljög jag för henne? Och vad fan ska jag själv göra på den där jävla banketten?

Drömde jag i natt eller var jag vaken? Jag minns att jag låg på rygg och såg regnet falla uppåt. Är det möjligt? Dimman blev till aska och solen sköt ut stjärnor. Vilka fantastiska bilder! Vi pratade ju om det. Vi måste ha varit vakna. Det var ingen dröm. Vi var där. Regnet föll uppåt!

Hennes värld var så liten. Det skulle aldrig gå. Du då Harry. Ute på vägarna är det så lätt att förlora.

Regnet öste ner mot vindrutan. Bilarna han mötte bländade honom. Det gjorde ont i ögonen.

Den tuffe, oslagbara och vidunderlige Harry grät.

Nästa by, nästa jobb, nästa lögn.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *