Kapitel 21 Kick ikväll – anno 2019

Tryck på då Steve! Fan något måste ha brakat sönder i knät. Vad är det här? Steve brukar alltid gasa sig ur situationer. Om han festar för hårt en helg försöker han kompensera med att köra några hårda träningspass. En ganska dum logik men den har funkat för Steve. Men inte idag. Idag släppte inte känslan av att något gått sönder. Något mer än knät har gått sönder tänkte Steve. Så många mål, så mycket vilja och nu ingenting. Steve strosar omkring i Örebro. Han går Drottninggatan fram, viker ner på Nygatan. Härute rinner regnet och tårarna nerför, det är våra drömmar som rinner fortare och fortare nerför gatan. Han kikar in i fönstren till Saluhallen. Jaha, här sitter dom självgoda jävlarna och pratar golf.

Jag minns jag hade mål tänker Steve. Nu står jag kvar vid ett stort hål. Jag har ränt som en iller i så många år. Jag har alltid burit den där explosionen på ryggen. Inne i mig har det alltid bubblat en revolution. Framåt, framåt, framåt! Uppåt, uppåt, uppåt! Så bråttom och snabbt. Men nu börjar saker ramla sönder när jag trycker på. Bit ihop, ta en smäll det har du gjort förut. Kan man lära sig att ta det lugnt? Knappast. Men när logiken säger att framåt inte är lika roligt som bakåt? Är minnena ålderdomens drömmar? Jag behöver en kick ikväll. Känns som att jag ser igenom allt tänker Steve. Lura mig för fan. Ge mig någon slags känsla av magi. Tror jag behöver nya perspektiv. Så länge det finns hopp finns det liv. Så länge det finns gas finns det driv.

Till helgen är det dags för klubben igen. Men Steve kan du se framför dig att en gubbe i din ålder skall lyckas göra låtar och musik som har betydelse? Skulle du i ärlighetens namn kunna säga att det vore roligt att höra vad Bosse, Bertil och Björn på jobbet skulle kunna knåpa ihop med ett rockband? Skulle inte tro det. Ändå går du runt och tror att du själv skall kunna göra det. Sen går du runt och är förbannad på alla föredettingar som på bästa sändningstid får en ny karriär runt något som heter ”Så mycket bättre”. Du tycker att det är din tur nu Steve. Men det tycker ingen annan. Och är det inte så att tåget redan gått Steve? Din generation som du försöker väcka vill inte bli väckta. Dom vill inte ha någon ny rockstjärna och framförallt inte dig. Dom vill sitta i soffan och tala om vad bra det var förr. Så gör du ju själv också Steve. Dom lyssnar inte ens på musik och det gör inte du heller. Dom har inte tagit ett danssteg de senaste tjugo åren. Det sista dom skulle önska var att du lyckades.

Steve går runt och grubblar och funderar. Sen börjar han le för sig själv. Jo Steve, du tror fortfarande att du skall hinna bli rockstjärna. Du gör det! Tårarna och drömmarna må rinna nerför gatorna. Men du har en dröm kvar. Du har en sak som ännu inte är gjord. Det är därför Steve, det är därför alla snorvalpar fortfarande får tänja på steget för att hinna med. Ja jävlar tänker Steve.

Du har Ester, Luke, Pete, Jimmy, Antonio och Bruce. Dom är griniga och gnälliga ibland. Men dom kommer att hjälpa dig. Tänk så här. 54 år. Lägg tio år på det. Då är du 64 år. I ditt fall är det nog ca 100 låtar till. Det är tio möjliga sommarturnéer. Det är tio möjliga Clubhöstar. Det kan bli lite radio. Du kanske kan snurra runt i den där hockeyhallen i Norrköping och sjunga kampsånger. Snart skall du in och sjunga i kyrkan. Sen fortsätter det. Du kanske iscensätter den där idén att göra ”Punsch the movie”. Chansen finns Steve, chansen finns. En vacker dag står stjärnorna rätt och folk kommer att inse det du egentligen redan vet. Du lirar i ett band som ingen kan slå. Folk har bara inte förstått än.

Aj fan vad knät värker!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *