Kapitel 3 – Små lätta steg anno 2015

Där sprack det! Steve visste precis när han hade bränt skeppet och ställt till det för sig. Han satt som VD för ett av BBA’s bolag i Sverige. Ledningen var från Schweiz och hade tagit in en finsk chef. Steve tänkte, finnar kan mycket, men någon stil har de fan inte. Chefen hette Juha. Han skrek i luren från Genève, ”You can’t change the whole BBA Steve!”. Steve svarade, “det försöker jag inte göra heller”. Men tänkte, det kan jag visst. Den här finska chefen var en sådan där streber som satsade på extremidrotter som att springa runt i finländska skogen i 20 minusgrader för att leta upp ”nakialeipä makkara” eller vad fan det nu var han letade efter. I varje fall rusade han runt med sin andre stillösa kompis och tyckte att han var väldigt spännande och speciell som klarade av att springa trettio mil i 20 minusgrader. Juha var en sådan där internationell kille. Han hade jobbat i Brasilien, England, USA och överallt. Steve var måttligt imponerad. Kan han inte skaffa vänner där han är? Varför fladdra runt halva världen med frun hemma i Finland? Det finns liknande filurer som Harry jr i Finland också. Om inte du vet det Juha så tror jag din fru känner till det. Så se upp Juha.

Steve var istället mer imponerad av Keith Richards. Att läsa om Keiths strategi för att knarka precis så hårt det gick utan att dö och ständigt skruva upp det till en nivå som ingen annan nådde upp till. Keith var troligtvis bäst i världen på att knarka under 70-talet. Det är en prestation tänkte Steve. Som ni förstår var det inte direkt tankar som gick att dela med ett Schweiziskt bolag. Steve kände att Schweiz, Österrike och Tyskland var ungefär samma sak. Med det undantaget att tyskarna faktiskt blivit mer ödmjuka med åren medan Schweiz och Österrike fortfarande verkade vagga runt i nazisternas högsäte. Steve visste att han var kategorisk och orättvis. Han hade många vänner i dessa länder så egentligen borde han vara tyst. Det var bara en irriterad tanke som återkom till Steve när han såg de olika ländernas kultur krocka med den svenska. Steve råkade fråga varför man bara anställde Schweizare som chefer. Och fick svaret. ”Det gör vi ju inte. Vi har anställt den och den och de är inte Schweizare”. ”Nej, men de är tyskar och Österrikare och det är samma sak” svarade Steve. Det var inget som uppskattades av bolaget som tyckte att de var mer lika svenskarna än tyskarna. Steve kunde inte hålla tyst och frågade hur många USA-ettor man lyckats få fram inom musiken? Ni som är så innovativa? Österrike, Schweiz och Tyskland tyckte Steve på sin höjd kunde få ihop en rödmosig jullåt om ett Tannenbaum sjungen av en uppblåst, tjock, joddlare i lederhosen. Och nu när bolaget på toppen av alla stöveltrampare kastade in en stillös finne så var måttet rågat. Problemet var att Steve trots allt hade ett bra jobb och en bra lön. Svårt att bara gå hem liksom. Hur skulle han få bolaget att ta första steget? När han fick höra att bolaget skulle driva fram nya innovationer, att det krävdes mer förändringsvilja och kreativitet såg Steve trots allt en möjlighet. Steves attityd var, det får bära eller brista. Och det brast.

För första gången i sitt 50-åriga liv hade Steve blivit en person man ville bli av med. Från att man nästan alltid byggt bolaget runt Steve var det nu han som skulle bort. Det var ett uppvaknande. Lite jobbigt, men ändå en lättnad. Tack och lov hade Steve jobbat ganska hårt på att få till något som ändå liknade en fallskärm. Ett års uppsägningstid. Under det året skulle han göra så lite som möjligt. Han kände att han inte hade något mer att säga och det tänkte han säga högt.

”Javisst, jag finns tillgänglig om det är något” sa Steve och tänkte i samma sekund NOT! Han var vänlig och tillmötesgående. Mest för att kicken var precis vad han önskade sig. Han kunde inte förändra BBA och då skulle han inte heller vara kvar. För första gången på väldigt länge kände sig Steve fri. Han sa hejdå till alla dessa innovativa människor (ironi) och gick hem för att börja damma av sin Les Paul igen. Först skulle han bara ta en liten sväng över stan.

Han började fundera på vad Lena skulle tycka. Och vad kommer barnen att tycka? Alla visste ju att Steve lyckats ganska bra med sina affärer genom åren. Han snurrade runt på stan. Solen sken och han kände att stegen var ganska lätta. Det var en sådan där underbar sommardag i slutet av juni. Termometern visade 34 grader. Han gick med ”små lätta steg”. Asfalten smälte och rök i värmen. Han kunde se spåren efter sina skor där han vandrade fram. Steve hade de senaste åren av någon anledning börjat köpa svindyra engelska skor. De blev alldeles svarta av asfalten. Skit samma tänkte Steve, det kommer att bli Converse för mig i framtiden. De som inte köper att man glider runt i gympadojjor får vara. Väl framme vid Systembolaget svängde han in hastigt för att köpa något att dricka. Det här måste firas tänkte Steve. Dyr champagne skall jag ha! Han köpte åtta burkar billiga Sofiero och en svindyr champagne som var inslagen i en blå kartong. Han började gå hem mot norr med champagnen under armen. Väldigt vad det byggs tänkte Steve. Kranar svängde över huvudet på honom. Kändes nästan som i Kina där han hade gjort en del affärer genom åren. Känns inte riktigt som Sverige. Kul! Stan växer. Och där är Svampen! Han hälsade på Lars som ”sopade gången till sin port”. Som skjuten ur en kanon kom en hare springande. Jävlar vad det går tänkte Steve.

Lena blev mycket riktigt överraskad och ungarna blev mest förbannade. Full backning på Steve alltså. Men, Steve var mest glad och inte alls arg eller besviken. Allt var ju en del av hans plan. Han kände att rock-karriären skulle kunna tas upp igen. Han hade inte spelat något på i stort sett 10 år. Steve tänkte lite på det där bandet från Öland som han försökte backa. Där allt slutade med att han blev utskälld av sångaren som tyckte att han var bossig och bara ville bestämma. Allt Steve hade sagt till bandet var att de behövde en hit. Och det ska gudarna veta att de också behövde. Men Steve kunde inte jobba vidare med bandet. Främst av den anledningen att de inte tog emot en utsträckt hand. Den som inte tar näven ska inte jobba med mig tänkte Steve.

Hur som helst hade han blivit en person som stod i publiken. Nu var han på väg tillbaka till scenen igen, där han hör hemma. Nu skulle han skriva en hit. En riktig låt som skulle slå. Sen skall han bara skapa, skapa, skapa, skapa. Måste försöka få ihop bandet igen tänkte Steve. Lena frågade, vad ska du göra nu? Spela, sa Steve. Jag startar ett litet konsultbolag och försöker dra in så pass mycket pengar så att jag kan satsa på musiken. Lena blev väl inte direkt övertygad om att det var en så bra idé. Men, som alltid backade hon Steve. Hon visste att Steve låg högt upp på ADHD-skalan och att en del rann ut i sanden. Men han brukade alltid få ihop det till slut. Bra! Sa Lena. Sen gick de ut och satte sig i trädgården för att fira. Lena tog ett glas rosé och Steve hävde i sig de åtta burkar Sofiero som han hade köpt. Sen ställde han sig på gräsmattan och vaskade champagnen. Tack Juha! Skrek han. Glad och pigg som en lärka. Han sjöng, ”you got a lot of nerve to say you are my friend….”

Imorgon ringer jag Pete, Luke, Ester och Bruce. Dags att starta upp bandet. Trummisen Pete, hade snackat om en kille som var en jävel på gitarr. Tror han heter Mike eller något. Kanske ville han hänga på? Pete var dock nyckeln till att få ihop gänget. Får väl lirka lite med honom då tänkte Steve. Lura honom att slå några slag på pukan, sen brukar han sitta fast. Försök att stoppa Pete när han kommer igång. Som ett tåg, som en jävla pansarvagn! Pete, det är dags. Steve lät tankarna fara och drömde sig bort.

Han vaknade upp av att telefonen ringde. Det var Steves mamma.

Har du hört?

Nej, vaddå?

Harry jr är död.

Harry jr?

Du menar Harry sr?

Nej, Harry jr.

Fan, tänkte Steve. Fan, fan, fan…..

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *